Idag när jag och Melanie var på väg hem till Alice för att repa så gick det förbi en gubbe (som tydligen luktade alkohol enligt Melanie) och mumlade någonting till mig. RAKT I ANSIKTET. Bara sådär. Asläskigt var det! Han var liksom bara några centimeter ifrån att röra mig. Ush, det var läskigt.
Senare på kvällen när jag var på väg hem så åkte det förbi en gubbe i rullstol. Inte en sådan där som man måste gå med utan en sådan med motor. Han var ascool. Han körde om mig vid ett övergångsställe och lade i en snabbare växel och bara FOR iväg som en stormvind. Eller nja... ganska snabbt i alla fall. Han hade hela kittet. Backspegel, lyse både fram och bak och en ratt. En sådan vill JAG ha när jag blir gammal och lat.
Imorgon är det studiedag... NOT! Min klass kommer nämligen inte ha någon studiedag utan kommer att repa inför SON-projektet. Kl 9.00 bär det av till dansstudion och efter det tänkte några tjejer och jag äta på PAUS! Fy vad trött jag blev nu. Godnatt
Idag bytte jag och Miri stilar. Fett Fail. Men det gör inget, för det fick mig faktiskt att bli gladare över att gå upp tidigt på morgonen. Jag och Melanie har börjat skriva på en barnsång till BAMUN om häxor. De små pojkarna i ettan tyckte dock att den var, jag citerar, "gay". Men det är väl DET vi vill att våra barn ska bli nu för tiden? Det är ju bara att acceptera!
Efter skolan gick jag till teatern och träffade för första gången de jag ska spela med. Sjukt roligt. Det kändes dock lite spänt eftersom jag inte känner någon sedan tidigare och alla andra verkade redan känna varandra. Då blir jag blyg. Man vågar ju inte riktigt visa allt man är då. För tänk om de inte tycker om mig. Det var skönt att en tjej från teaterklassen i trean, som jag ska göra musikal med sen, är med. Det kändes skönt att ändå ha en liten plattform som man kan hoppa över på. Jag kan inte riktigt beskriva det... Men det var bra!
Nu är jag hemma. Så himla skönt. Jag skippade dansen idag på grund av min förkylning och även för att MLA måste öva. Nu ska jag öva in alla låtar så de sitter.
Idag hade jag på mig min skinnjacka och folk tyckte det var snyggt så jag behåller den. Kul va? Att jag inte kan avgöra sånt själv! Imorgon är det De Geer-dag. Det vill säga ingen av våra lektioner hålls på kristina. Det är antingen huvudbyggnaden eller lennings!
Förresten så ska jag och Miri byta stilar imorgon, så hon ska ha på sig rosa, vitt och blommigt och jag ska ha på mig blått, vitt och svart! HEHE Vi får se hur DET blir! Såhär ser hon ut!
Det var såhär va: Idag åkte jag och mamma till ingelsta och köpte lite kläder åt mig. Hon övertalade mig till att köpa en skinnjacka, nu vet jag inte riktigt om jag vill ha den dock. Passar jag ens i det? Jag vill inte att det ska se konstigt ut. Jag menar... jag har ju aldrig haft det förut. Nu är frågan om jag ska lämna tillbaka den eller inte. Det gör ont i kroppen när jag tänker på att lämna tillbaka den, för jag brukar inte göra sådant. Det går nästan emot mina principer. Däremot så undrar jag om jag någonsin kommer att använda den. Jag vet verkligen inte.
Jag vaknade med nästäppa, nu har det övergått till rinnsnuva. Jag HATAR rinnsnuva. Täppan är bättre!
Jag vaknade med halsont och nästäppa. KUL! Sen åkte jag till Maxi och shoppade lite. Jag har ingen aning om jag ville ha någonting av det jag köpte egentligen. Jo, en sak ville jag ha. Det knallrosa bältet. Resten är jag ganska likgiltig till. Jaja... Nu äter jag mat. Jag känner ingen smak. Det gör livet ganska värdelöst. Hejdå!
Idag var det kulturnatt. Det är det fortfarande, men jag är inte så pepp. Igår var det ju audition och nu vill jag bara sova. Fast jag kan inte riktigt det ännu. Bertil pratade om när vi sökte in till musikgymnasiet idag. När vi gick i nian. Det är tre år sedan! Det är inte långt kvar tills vi ska gå vidare, utan varandra. Det känns tungt. Idag tittade jag på bland annat Madeleine och Damon när de spelade och sjöng. Fy vad de har utvecklats! Fy vad de är stora!
Kommer ni ihåg vår hemlighet? Kommer ni ihåg vad vi har lovat att göra??? Det var nästan ett år sedan! Det var den 17:e oktober förra året. Kommer ni ihåg? Jag kommer ihåg!
För någon dag sedan såg jag en spindel i mitt rum och jag orkade inte oroa mig för var den var så jag slängde ner den i papperskorgen. Det kanske jag inte skulle ha gjort för nu börjar den ge mig the creeps. För aldeles nyss kände jag någonting röra sig på min rygg, det var ingenting dock. Men jag tror att det är spindeln som spökar för mig.
Jag dödade den ju inte, jag gjorde mig bara av med den. Betyder det också otur?
Igår när jag var hemma hos Melanies syster (tillsammans med Melanie) så gick det upp för mig. Det är 60 stycken som har sökt till Fame och det är bara 6 huvudroller. Jag tänkte inte så mycket på det under audition, jag tänkte att detta kommer att fixa sig. Jaaa, då! Men sen kom jag på att alla är ju fruktansvärt duktiga. Chansen för mig att få en huvudroll är cirka 10% det vill säga 90% chans att jag INTE får en huvudroll.
Iförsig är jag sådan att jag alltid ser glaset halvfullt. Så de där 10 procenten, de kanske är de som tar mig till en roll. Kanske visade jag allt jag kunde igår. Kanske såg de det. För trots allt så kan man bara göra sitt bästa. Det är de bästa man kan göra, och om jag skulle få göra om Audition så skulle jag nog inte ha gjort någonting annorlunda för jag gjorde verkligen mitt bästa igår. Punkt.
Jag kommer precis ifrån mitt dans- och teaterprov. Det var sjukt konstigt för först skulle man dansa i grupper och lära sig en koreografi (någorlunda hyffsat) sedan skulle man vänta tills man fick spela upp monologerna. Det sjuka med monologerna var dock att jag inte såg Heiborn gå in (jag var efter honom), så när han kom ut så slussades jag in i det. Jag hann liksom inte bli så nervös. När jag väl kom in så bara körde jag. Jag minns ingenting såhär i efterhand. Jag kommer bara ihåg att alla log lite, men jag kunde inte avgöra om det var av uppskattning eller av medlidande.
Nu är det ännu mer väntan kvar. Jag ska gå och äta runt tolv och efter det måste jag vänta ännu lite längre för att sedan gå in och göra röstprovet. Det är jag inte så nervös för. Det går nog bra!
Vi skulle träffas och öva kl 18.30. Melanie dök upp exakt på minuten men Alice syntes inte till. Vi väntade till kvart i sju då vi gick ner till kyrkan för att kolla om hon inte var där. Vi skulle nämligen spela kl 19.00 och Alice hade varken svarat på hemtelefonen eller på mobilen. När vi kom till kyrkan satt Alices mamma och syster där, men ingen Alice. De sade att hon hade gjort sig i ordning för att gå hemifrån klockan kvart över sex och blev väldigt förvånade när vi berättade att hon inte hade dykt upp. Vi (mest Melanie) greps utav panik och befarade det värsta. Det visade sig till slut att hon sov och kom nästintill yrvaken till kyrkan. Spelningen gick bra dock. Det var nog det bästa spelningen någonsin även fast jag strulade lite med texten en gång. Sophia, Damon, David och några ettor var där. Det gjorde oss nog ännu mer pepp. Nu väntar jag på att min mamma ska komma hem med min pizza. Imorgon är det Audition och jag är sjukt pepp! Humöret har vänt!
Det är lite så jag känner mig just nu. Det känns som att allt går så snabbt. Imorgon är det audition och ikväll spelar MLA i immanuellkyrkan kl 19.00 typ... Vi ska även öva kör idag kl 15.00, vi ska nämligen sjunga på kulturnatten. Under kulturnatten kommer jag även spela med visgruppen två gånger.
Förstår du NU varför jag är så stressad? Stressen har liksom tagit död på mig.
Idag skulle det ha blivit en stressig dag. Jag skulle ha gått till teaterns första möte och börjat repa. Jag hade det klart för mig. Trodde jag.
När jag väl kom till teatern så var det ingen där, det var mörkt och låst. Så jag väntade ett tag för att sedan ta upp mobilen och kolla om SMS:et jag hade fått förra veckan verkligen stämde. Det gjorde det, det var bara min hjärna som inte stämde. I SMS:et stod det nämligen att vi skulle ses på TISDAG kl 17.45. INTE onsdag! Jag ringde då till min lärare och bad om ursäkt. Jag skämdes SÅ! Det här brukar inte hända mig. Jag är ju tjejen med koll, hon man alltid kan lita på.
Åhhhhhh! Jag vill skrika!!! Jag skääääms! Tänk dig nästa tisdag då jag ska gå dit igen och träffa dem och berätta att första gången vi egentligen skulle ha setts så hade jag tagit fel på dag. BRA BÖRJAN LENA! Läraren kommer dessutom inte vara där, så jag kommer att få förklara allting för tre främlingar.
Nej, nu är jag ledig för första dagen på den här veckan. Nu ska jag göra läxor tills det att jag egentligen skulle ha kommit hem ikväll. Jag måste göra rätt för mig! Åh, jag skäms!
Jag måste bara få berätta hur snälla alla pojkar är i min klass! Idag följde Rikard mig hem från dansen trots att han bor åt motsatt håll. Heiborn följde mig hem under augustifesten, då hade vi bara mötts på stan och han fick reda på att jag skulle gå hem själv och ville inte låta mig gå. David hoppade av tåget en gång när Sophia missade det för att vänta tillsammans med henne i en timme på nästa tåg. De säger hela tiden förlåt om de tror att man tog illa upp av något skämt när man bara skojjar tillbaka med dem. De erbjuder massage och kramar en om man verkar ledsen. De är som små björnar hela bunten! Jag måste säga att det kommer bli svårt att skiljas ifrån dem en dag! Puss på dem!
Jag sitter nu här med ett glas proviva fruktdryck - hallon granatäpple, och tänker igenom gårdagen. Dagen började med att jag gick på Roberts minnesstund. Det var en man som dog i somras och som antagligen var den varmaste, intelligentaste, mest givmilda och snällaste personen på hela jorden. Jag vågar faktiskt säga så. Han var en pärla.
Efter detta stressade jag iväg till södertull för att hoppa på Buss 119 för att åka iväg till Emma. Jag och Melanie gjorde dock ett enormt misstag. Vi hoppade på buss 119 fast åt fel håll. Så vi åkte runt hela stan för att komma tillbaka till södertull igen där Miri hoppade på bussen. Efter att Miri hade hoppat på så gick allt enligt planen. Vi kom till Emma, "tittade" på film, pratade, åt, gjorde en asrolig video som nu ligger uppe på facebook, skrattade och bara umgicks. Det var så ärligt på något sätt. För vi fem, Melanie, Miri, jag, Emma och Madeleine, vi brukar inte umgås så mycket i skolan. Ändå kändes det så himla naturligt, det var VI liksom och det kändes inte alls konstigt eller spänt. Det var kul. Det var som att vi alltid hade varit bästa vänner. Det absolut roligaste den kvällen, enligt mig, var när Miri försökte äta solroskärnor med skal på. Vem gör det liksom? XD Jag fick även lära mig lite tips om hur man får sin framtida pojkvän att göra som man vill! HEE HEE!!!!
När vi skulle gå till bussen så skrek vi högt så att grannarna skulle bli sura. Sjukt busigt. Miri skrämde även ihjäl mig och Melanie när vi stod utanför kristina. Vi pratade om att det kanske spökar på skolan och att vi säkert skulle se en människa stå i ett av fönstrena om vi stod och tittade på den tillräckligt länge. När det var som mest spännande så skrek Miri och jag och Melanie kissade nästan på oss av rädsla! Sen gick vi hem och kollade på filmen på facebook. Nu har vi skapat en filmcirkel! :D
Jag drömde om allt samtidigt. Det började med att jag var en liten pojke, jag var någonstans med en massa äldre människor. Helt plötsligt började en man klippa mitt hår. Jag hade mitt jättelånga blonda hår och jag tänkte att det är bra med lite förändring. Men sen blev jag lite orolig och tog av mig håret för att kolla vad som hade hänt... (jag hade tydligen en peruk och peruken var KNALLRÖD!) Jag satte på mig peruken igen över mitt blonda långa hår och mannen som klippte fortsatte att klippa och helt plötlsligt hade jag jättekort rött hår ovanpå mitt långa ljusa hår. Jag blev arg, för jag ville inte ha kort rött hår, jag VILLE INTE!
Sen hade vi BAMU, vi skulle ha genrep inför spöktemat. Kruxet var dock att vi inte hade några låtar vi hade repat in och allt var jättedåligt. Vi hade inte ens förberett oss för något och sen blev genrepet den enda föreställningen vi skulle ha. Vi hade alltså uppspel på riktigt trots att vi inte var klara.
Sen var jag hemma, jag var mig själv och mamma höll på att steka smör i ett uppochnervänt kastrulllock. Jag frågade varför och hon sade att det var en kvinnas blod. Hon suger livet ur en. Vi skulle tydligen äta smöret på något vis. När smöret hade smällt såg det ut som blod. Mamma blandade i en massa mjölk och så och så ville hon smaksätta det med mina doftljusoljor. Jag läste på oljan och såg att man inte fick äta det. Jag sade det till henne men hon brydde sig inte så jag tog tag i kastrullen och glaset som hon hade lagt lite av vätskan i och sköjde ner det i vasken. Mamma blev jättearg men sen så kom hon fram och kramade mig och lyfte upp mig som hon gjorde när jag var liten och jag var glad men orolig. Hon orkar mig ju inte nu när jag är såhär gammal. Jag är inte liten längre. Sen vaknade jag.
Se den! Jag kan inte förklara vad jag känner nu. Jag tycker så himla synd om kvinnorna och jag blev så berörd. Jag gråter bara jag tänker på det nu. Ush, fast på ett bra sätt.
Idag när jag gick hem från skolan tittade jag upp i himlen. Den var blå och solen sken. Jag kom att tänka på hur det var den här tiden på året när jag var liten. När jag gick på dagis och tittade upp i himlen så fort ett flygplan kom och jag minns hur vi skrek "flygplaaaaaan" i kör. Jag översköljdes av den där underbara känslan, att bara inte veta och vara nöjd med det. Att kunna känna trygghet och ro i en värld som bara var så liten att den kunde finnas i mitt förstånd. En värld där man kunde vara i nuet och kunna tänka "när jag blir stor". Men När blir man stor egentligen?
Nu ska jag chillaxa lite framför datorn (som jag har damsugit nu) och lyssna på min kära Ingrid Michaelson. efter det blir det Östgötateatern!
När jag kom hem möttes jag av ett litet paket till mig. CD-skivan som jag har beställt hade äntligen levererats och det är Ingrid Michaelson som står för glädjen. När jag såg skivan så blev jag helt överlycklig och skuttade fram till CD-spelaren och satte i skivan. Efter detta värmde jag lasangen och bara satt och njöt av alla intryck. Hon är så sjukt duktig och jag älskar hennes röst och hennes musik. Hon är bäst helt enkelt! Här kommer en låt som bara är mysss!
Idag råkade jag och Martin komma in på ämnet "skogsturken". Personligen tycker jag att en av parodierna är roligast. Den lilla flickan som härmar en annan parodi. Jag dör av skratt varje gång jag ser den. Välj själva vilken ni tycker är roligast: ORGINALET:
Jag sitter nu här och funderar på hurvida jag ska vara med i pjäsen på lilla teatern eller inte. Jag vill nämligen, hemskt mycket. Pjäsen handlar om helvetet och jag ska spela rollen som en fransk, vacker kvinna som ljuger för sig själv. Jag vill ju så hemskt gärna men frågan är om jag kommer hinna med det. Det finns ju så mycket annat i mitt liv som redan är inplanerat. Så som Skolan (Sonprojekt, musikal och läxor), MLA och så tänkte jag ta körtkort snart också. Hinner jag med en extra aktivitet? Visserligen kommer vi bara repa en gång i veckan och det är det ju faktiskt värt. Jag fullkomligt älskar min roll redan. Jag tror jag tar den, ...tror jag...
Nu ska jag göra te och tända lite ljus i min ljushörna! Det är det bästa med hösten.
Jag sitter nu och zappar på en sida som heter Onödiginformation.se Jag är så fruktansvärt trött i skallen så jag tycker det är askul! Bland annat när den här infon kom upp: Asså jag fnissade ganska länge åt det.
Annars sitter jag mest och grämer mig över hur ont jag kommer ha imorgon (på grund av dansen) och så skriver jag och Alice en låttext på facebook. Mycket uppfinningsrikt JA!
AHHH!!!!!!! Allting pressas mot mitt bröst. Det känns som att det finns någonting i mig som vill ut och det trycker på hårt, det kan jag lova! Såhär blir det varje höst. Man lämnar den lätta sommarkänslan och går in i en ny fas. Bekymrens och stressens tid. Det är mörkt när man vaknar och det är mörkt när man går och lägger sig. Söndagarna tillbringas hemma tillsammans med läxor och tankar och känslor som man faktiskt inte trodde att man hade. Det är hösten.
Det dyker plötsligt upp så mycket jag inte har planerat. Mina hjärnceller vill inte sammarbeta. För felet med mig är att jag tänker så himla långsiktigt, jag tänker att så som jag har det nu, så kommer det alltid att vara. Det är så svårt att beskriva för jag kan se hur mina veckor blir regelbundna, hur tiden går snabbare ju mer man har att göra och snart ser jag inte en enda ledig dag. Inte en enda ledig dag. Jag menar, hur kan jag fatta ett beslut gällande min framtid när min framtid förändras hela tiden?
Nu känner jag att det börjar bli höst. Även om solen faktiskt skiner ute känner man på sig att det är ganska kallt ute ändå. Det är sådana här dagar som man bara vill ligga kvar i sängen och läsa en bok (kanske en astrologibok?) för att senare på kvällen tända ljus och titta på en romantisk komedi eller typ titanic eller the notebook. (AHHH BILDEN TOGS FÖR TVÅ ÅR SEDAN!!!) Känner du det? Det är hösten, och jag vet inte om det känns bra eller dåligt. Det är lika dant varje år. Alla glada sommakänslor försvinner och kvar lämnas man med ett tomrum som man sedan vänjer sig vid och så tror man att man är lycklig. Man tror att man är lycklig hela vintern för att sedan märka att man har varit deprimerad när solen kommer fram och fyller oss igen. Så är det. Så känns det!
Ikväll blir det middag hos Spralice brallis! CHRAA CHRAA!!!!!!
Sjunker i blått. Djupet. Vatten. Jord. Himmel. Mer himmel faktiskt. Det är rent. Inga moln. Bara i mig.
Idag har nog varit den bästa torsdagen i hela världshistorien. Gemun var rolig, jazz-sånglektionen var också rolig och gick bra. (Polskan kunde man ju ha hoppat över i försig, men den låg liksom som i dimma.)
När jag gick hem från skolan idag såg jag dock en man som blödde ifrån huvudet. Han hade nog ramlat och det riktigt forsade blod ur honom. Som tur var fanns det människor där som hjälpte honom. Det fanns även en hel del som bara stod och tittade på också. Jag kunde inte titta på riktigt, för i sådana fall skulle jag svimma, eller i alla fall få hjärtstillestånd. Jag klarar inte av att se folk som lider, jag skulle vilja hjälpa men får panik och bara står där och till slut kommer gråten. Jag hoppas han överlever, hoppas han är trygg nu. Trygghet.
Idag satt jag i elevrummet och tänkte. Då kom jag och tänka på en sak: TÄNK OM NÅGON KAN LÄSA MINA TANKAR! Tänk om allt jag tänker kommer upp i någon annas hjärna utan att jag vet något. Jag skulle vilja veta om någon kunde läsa mina tankar för då kunde jag i alla fall börja censurera mig när den personen är i närheten. Fast tänk om den alltid kan läsa mina tankar, oavsett hur långt bort den är. Fatta vad tråkigt den måste ha i sådana fall. Jag skulle inte vilja läsa någons tankar, inte hela tiden i alla fall. Jag skulle vilja pröva för en dag bara, se vad som döljer sig under skalet, förstå en person helt och hållet. Sådär som man bara kan göra i böcker. Fast om jag visste allt om en person så skulle den inte vara samma sak längre. Då skulle allt vara förstört, för det är inte meningen att vi ska kunna läsa tankar. Det är bra om folk är lite mystiska ibland.
Min mamma tittar säkert på fotboll för hon sitter och skriker i vardagsrummet. Jag tittar aldrig på fotboll. Det är inte så att jag inte tycker det är kul, det är bara det att jag inte tycker det är kul. Med andra ord. Jag är likgiltig.
Jag har köpt en hostmedicin mot rethosta. Jättebra, tänkte jag när jag köpte den. När jag väl kom hem och läste på förbipacksedeln så fick jag reda på att den verkar genom att påverka hjärnarns hostcentrum. Det vill säga; den påverkar hjärnan! Jag bara WHAAT?!? Jag dricker den ändå bara för att, men jag är sjukt rädd att den ska droga mig så att jag får värsta hallucinationerna. Det står dock också på flaskan att den inte påverkar andra delar av hjärnan, men man ska inte lita på allt! Jag tvingar alltså i mig den här DROGEN tre gånger per dag för att bli av med hostan. Har jag slutat hosta? Nej.
Min hjärna är helt seg efter insparksfesten igår. Jag gick hem ganska tidigt dock, fast jag hade min första danslektion precis innan och så gick jag upp kl 07.00 imorse. INTE KUL! Nu ska jag försöka plugga lite... Vi får se hur DET går. Jag kanske ska ta den där medicinen så att jag kan hallucinera fram att jag har pluggat? Nja...
Alltid när det blir såhär. Ena sekunden tänker jag en sak och nästa sekund tänker jag annorlunda. Det växlar. Det där jag sade till Melanie förut, det gäller inte längre. Men snart kommer det gälla igen. Jag tror det är tröttheten, eller kanske mitt förstånd som tar överhanden gång på gång.
Såhär känns det i mitt huvud:
Förresten, det var den här låten jag menade när vi var i JC, kommer du ihåg?
Just nu består min dag utav läxor och röj framför spegeln. Med mikrofonen (hårborsten) i hand mimar (jag kan fortfarande inte sjunga så bra) och dansar jag framför spegeln till allt jag har lust med. Nyss var det denna låt:
Ni skulle ha sett vilken show asså! Alla fans bara skreeek meera LEEENA KOM IGEN LENA!
Imorgon börjar jag dansa Jazz och jag fetpepp! Det är även insparksfest och det är också sjuuuukt kul! Jag vet att vi är treor nu och vi kan släppa loss på dansgolvet, ändå känns det precis som när vi gick i ettan. Känslan är den samma och jag tror jag tycker om den! Whooooop!!!!!!!!!
Hur kommer det sig att man under vissa perioder köper MÄNGDER med kläder?!?!?!?! Idag var jag och MLA-girlzen ute och shoppade loss, detta är vad jag kom hem med: Skorna var FETT dyra, det är nog det absolut dyraste jag någonsin har köpt men det är ju skinn så antagligen kommer de att hålla läääänge. (you better do it!) Jag failade sjukt mycket på kortet, jag tänkte att jag skulle visa alla sidor på samma gång men det gick inte så jag gjorde ett kort på varje sida: Framifrån och från sidan. Mössan:
Jag har under de senaste två dagarna nämnt växthuseffekten tre gånger, det har liksom blivit min grej. Första gången skrev jag det på en konversation på facebook då jag och Melanie skämtade om hur det skulle bli om vi fick barn tillsammans. Jag sade att de kommer se ut som alice för det finns ingen annan som skulle kunna mäta sig med våran gemensamma skönhet. Hon svarade: Nae, tur att det inte går rent biologiskt då, för alla skulle bara vilja ha barn med våra barn och inte med varandra så hela befolkningen skulle dö. Jag svarade: Då skulle vi i alla fall stoppa växthuseffekten...
Idag kom det upp igen, på H&M när jag betalade mössan. Kassörskan: Vill du ha en jätteliten påse eller en jättestor, vi har slut på medium. Jag: Ta den lilla, det är bättre... då får vi i alla fall stopp på växthuseffekten. Kassörskan skrockade lite tveksamt Alice kunde inte sluta skratta efter detta... Tredje gången jag använde växthuseffekten var när jag kom hem och kommenterade en grej på facebook, men detta var mest bara för att styrka att det var min grej...
På senaste tiden så har jag börjat få en massa bloggkommentarer. Jättekul, tänkte jag i början, men nu insåg jag att INGEN av de som skriver kommentarer (som jag inte känner) på min blogg LÄSER det jag skriver. De vill bara göra reklam för sina egna bloggar så att de kan få så många besökare som möjligt. Det är sjukt tråkigt, för här lägger jag ut mig själv liksom, mitt liv och det minsta jag kan begära av folk är väl att de ska läsa men åååh neej, där tog jag allt fel!
Jag är en människa som ångrar mig efter att jag har gjort saker utanför min gräns. Mina gränser går långt men inte dit. Varje gång jag närmar mig så hoppar jag över den för att sedan hoppa tillbaka till tryggheten igen. Problemet är att tryggheten är en ensam plats. Inuti dessa väggar är det varmt, kallt, ljust, mörkt, vågor och vatten som sköljer över mig men ingen annan. Jag trivs i tryggheten, trivs, jag tror till och med att jag är lycklig. Jag syns inte. Ingen märker mina brister i min trygghet, ingen ser och det är skönt. Jag skulle vilja vara kvar i min tygghet i evighet, FAKTISKT, men det är ju ensamheten som gör det svårt att stanna. Undrar hur länge jag kommer klara mig?
Jag vaknade för cirka en halvtimme sedan och satte på TV:n. Till min stora förvåning sändes doktor Mugg på 4:an. Jag menar, det såg ju JAG på när jag gick i femman kankse och det var ganska många år sedan. Jag älskar dock att barn fortfarande tycker det där är kul, för det vet jag att jag gör och gjorde. Här kommer introt:
Jag brukar använda "mohahaha" när jag skriver till folk och ska vara skadeglad men det man inte tänker på är att "moahahahaha" kommer ifrån doktor Mugg. Markoolio fattar det nog inte men han har skapat historia.
MLA, som för övrigt är någorlunda friska, tog en tur på stan. Det slutade med att jag kom hem med dessa:
Egentligen ville jag ha ett par andra byxor men de fanns inte i min storlek :S Jag tror jag kanske åker till ingelsta nån dag och köper dem!
När jag kom hem kom jag på att det är fredag idag, det känns sjukt konstigt för jag har ju bara varit i skolan i två dagar denna vecka. Jaja... Jag ska nog ändå plugga i helgen.
Det blev inte bra när jag kom hem. Jag var jättevarm och trött när jag kom hem, jag var dessutom blöt efter att ha gått i regnet. Nu är det lite bättre dock, febern gick ned ganska snabbt och nu sitter jag med en kopp te och tar det lugnt. Jag ska nog inte till skolan imorgon dock. Kroppen måste vila, för även om själen är frisk så måste allt annat fatta att det är så!
Scary moove 4 på kanal 5 ikväll kl 22.00! Jag har aldrig sett den, så det ska bli kul! ACTION! Förresten: Alice tänder är socialdemokrater. Det är nämligen så att vissa människor har överflödigt med tänder som lägger sig framför de andra tänderna och dessa måste tas bort. Alices tänder å andra sidan hade en annan lösning på problemet, alla hennes tänder lade sig på samma rad istället, och det funkar ju inte så de började vinklas utåt för att få plats. Nu har hon tandställing som hon ska ta ut imorgon, efter detta kommer de inte vara sossar längre, bara vanliga "svenssons". Tråkigt för dem men otroligt roligt för Alice, you go girl! På denna bilden syns det inte att de står ut men gå in på spralice för att se mer ;) PS: Jag kan inte fatta att detta var över tre år sedan! :O DS.
Just nu sitter jag och lyssnar på antagligen tidernas bästa låt. Kom igen Lena. Jag kan inte fånga dig för jag vet att hela stan vill ha dig. Haha där satte han huvudet på spiken! Right!
(AHHH BILDEN TOGS FÖR TVÅ ÅR SEDAN!!!)
