Jag är van
Jag har anpassat mig till smärtan.
Jag har alltid ont.
Det gör alltid ont.
Överrallt.
Inne, ute, på, i mig.
Det var länge sen jag inte hade ont alls.
Jag minns knappt hur det kändes.
Jag minns inte hur det kändes att vara frisk.
Eller att vara helt genomglad.
Men jag har hittat ett sätt att koppla bort det.
Jag är alltid glad, oavsett vad som händer.
Men jag har också alltid ont.
Jag är också alltid ledsen.
Jag är också alltid likgiltig.
För det är bara en kropp.
Det är min kropp.
Gul-, blå-, svart- och rödslagen.
Det är min kropp.
Och jag är van.
Jag har alltid ont.
Det gör alltid ont.
Överrallt.
Inne, ute, på, i mig.
Det var länge sen jag inte hade ont alls.
Jag minns knappt hur det kändes.
Jag minns inte hur det kändes att vara frisk.
Eller att vara helt genomglad.
Men jag har hittat ett sätt att koppla bort det.
Jag är alltid glad, oavsett vad som händer.
Men jag har också alltid ont.
Jag är också alltid ledsen.
Jag är också alltid likgiltig.
För det är bara en kropp.
Det är min kropp.
Gul-, blå-, svart- och rödslagen.
Det är min kropp.
Och jag är van.