Visst är det konstigt hur olika människor kan uppfatta en? Jag vet att detta säkert är ett onödigt ämne att ta upp, för de som känner mig vet att jag tänker ganska mycket på sådant och antagligen så har vi redan haft den här diskussionen åtminstonde en gång.
Jag har under en tid inte brytt mig särskillt mycket, eller jag har försökt att inte bry mig. Jag har bildat ett skal, ett skal som står emot lika mycket som det inte släpper ut. Med andra ord så har jag släppt ut mig själv fast ändå varit i en roll... Det är så svårt att förklara.
Problemet med mig är att jag analyserar allt för mycket, både mig själv och andra. Mest mig själv. Jag har kommit fram till att jag endast är helt och hållet mig själv när jag känner mig trygg. Det kanske inte är så konstigt egentligen, för vem vill släppa fram sitt riktiga jag när man inte är säker på att personerna i omgivningen accepterar en.
Teaterläraren säger; Ni ska inte ta något personligt. Det gör man inte när man vet att alla kanske inte är på sitt bästa humör hela tiden och oftast finns det en anledning till varför folk beter sig som de gör. MEN, när man öppnar sig så totalt för omvärlden och visar sig själv så är det nästan OMÖJLIGT att inte ta en liiiten småtaskig kommentar eller ett ansiktsuttryck personligt. Personligt...
Missförstå mig inte. Jag tror att även om man bildar sig ett skal så är skalet personligt. Jag menar... Man bildar sig inte ett prickigt skal om man inte är lite prickig inuti. Eller rutig, eller randig...
Igår fick jag reda på att jag har en glad och positiv aura runt mig. Det gör mig glad, för om det är så folk ser mig så måste det ju vara jag? Eller...
Snart bär det av till konserten David Swärd så gärna vill att vi ska se och inget mig emot. På tisdag kommer vi att få slippa Gemun tack vare detta och det är ju bara ännu mer perfekt. Matteprovet kanske inte kommer att gå så dåligt ändå :)
Hm... vem är den mystiske mannen/kvinnan som skriver kommentarer på min blogg?Jag har mina små aningar faktiskt, jag känner faktiskt inte till så många som använder ordet RUTTET. Fast jag kanske har fel, det kanske är massor som säger det i smyg sådär...
Fastan har börjat och nu är en tid som man ska ta hand om andra och inte tänka på sig själv så mycket. Man ska inte tycka synd om sig själv bara för att man fastar eller för det man inte har, istället ska man se allt man har och vara glad för det andra får. Det vackra i livet.
Jag skulle vara arg på sånglektionen idag. Jag är inte den som är arg, inte på det sättet i alla fall. När jag är arg så blir jag kall och avvisande. Det är värre än den andra sortens ilska. Som tur är blir jag inte arg så ofta...
Den enda dagen på året som det är tillåtet att frossa! Två semlor väntade på mig när jag kom hem och nu är de båda uppätna, och anta inte att jag har fått någon hjälp. Sådant klarar jag själv, bara man har lite vatten med sig.
Imorgon börjar den fyrtiodagars långa fastan. Då är det slut med allt onyttigt. Då kommer jag att bli ren. Det är sant! Det känns jättebra i kroppen när man har blivit av med alla slamprodukter, man blir piggare och gladare och främst friskare.
Idag förlovade sig Viktoria och Daniel Westling. Min mamma ville att jag skulle titta på TV för att se deras intervju. Om jag ska vara ärlig så har jag aldrig brytt mig om sådana där stora händelser. (Om jag ska vara ärlig så brydde jag mig inte så mycket om Obamas tal heller, och missförstå mig inte, jag tyckte verkligen det var bra att Obama vann men jag förstår inte all denna uppspeldhet.) Jaja... Jag kanske har för mycket annat att tänka på eller nåt...
PS. Bilden är inte ifrån nu, men lägg märke till frosseriet i bakgrunden!!
Är den någon annan som känner sig trött? Efter en hel skoldag är man ju totalt slut och det enda jag kan komma på att göra är att läsa. Visst har jag spelat lite piano och så har jag läst igenom mattegenomgången Nisse hade idag (på min begäran höhö), men jag känner ändå att jag inte riktigt orkar lägga någon möda på att kolla igenom varken Kuhi- eller teateruppsatsen. Jag känner inte heller att jag borde spela mer idag eftersom jag "oturligt" nog glömde pianonoterna i skolan. AJAJAJ!!!
Jaa... det som återstår för mig är väl bara att läsa och även om boken inte är lika bra som Twilightserien så är den ändå ganska uppslukande.
Snart börjar Lipstick Jungle, då ska jag få vila ögonen på den snygge älskaren. He he...............
..... ..... .....
oj, jag råkade visst drömma mig bort lite
Jag hittade lite bilder från i våras, här är jag mamma och Justyna i den kungliga hufvudstaden, lägg märke till min och mammas pose. Hmm.. det sitter nog i generna ;)
Jag är såååå ledsen, jag vill inte skilljas från dem. Jag hatar att jag inte kan få slinka in i deras värld och leva där för evigt. Vad ska nu hända? Jag älskar dem, jaa det gör jag. De är en del av mig. :( BUUUHUUUUU!!!!!! Men jag kanske borde koncentrera mig på skolan, och så har jag ju faktiskt fått låna en till bok från Alice. Plus att jag har en massa böcker som ligger och väntar i bokhyllan. MEN ÄNDÅ!
Ush, jag har aldrig känt såhär förut, nu vet jag att det bara är en bok kvar och det gör ont! Hoppas hon skriver klart den där femte som bara är påbörjad och fortsätter att skriva för alltid. Sorgen finns i mitt hjärta nu.
Paren. Kärleken som lyckats hitta rätt. Vägar som korsats. Jag blir nog mer lycklig av att se er lyckliga än jag skulle bli för mig själv.
Besvarad kärlek är målet i mångas liv och ni verkar ha hittat rätt, i alla fall för nu och det är det som betyder. "It feels like I'm dying, but in a good way" Den som skrev detta beskriver det så bra, för ens gamla liv dör och man börjar leva genom den andra. Tillsammans.
Ni finns och ni är vackrare än trädens knoppar! Min kusin och hans flickvän i höstas...
Nu har jag inte varit hemma alls. Sedan övernattningen hos Emilia igårnatt så har jag högst varit hemma i en halvtimme. Jag blev nämligen spontaninbjuden till Martin i Söderköping på tacco-kväll med Wall-e.
Åh, jag kan inte beskriva hur rörd jag blev av filmen. Fastän det var en barnfilm så grät jag konstant och även om jag är väldigt känslig annars så var jag om möjligt SUPER-känslig ikväll.
SUPERSKRATT leder till SUPERGRÅT efter ett tag. Men missförstå mig inte, jag är inte deppig, bara väldigt känslosam just idag.
Det blev inte något inspelat idag heller, även om jag faktiskt var ganska inställd på att då spela in idag. Jaja, det viktigaste är att ingen är stressad då vi ska göra det och om det är tight med tid så blir det ju ändå inte bra. Nu kan jag istället få läsa lite mer på boken, ljudet av ditt hjärta, som jag har fått låna av Alice.
Men snart ska jag iväg till EMILIA och myyyyyyysssssaaaaa! Fy vad jag saknar henne och fy vad mycket vi måste berätta för varandra. Natten lär knappast räcka för både prat och sömn. Det gäller ju att prioritera, lika mycket som jag prioriterar bort vissa böcker för en enda speciell bok.
Han finns i mitt hjärta också, det farliga är ju bara att han inte är verklig, men just nu lever jag på deras kärlek.
Melanie har läst klart tredje delen av twilight och eftersom jag är näst på tur så ska jag få gotta mig i deras underbara liv. ÅH vad man vill vara dem alltså, fast ändå inte. Men jooo... Oj vad jag är flummig idag! (Det är Alice fel och hennes fatmonkey som ser ut som BAJS, Åh, visst är vi omogna XD)
Sen åkte jag och Melanie till Söderköping och spelade twister med Kalle, Pontus och Josefin. Wiii vad kul det var! Bättre än RISK, och MYCKET bättre än lakritsbåtar, ush och fy och BLÄ!
Haha mitt horoskop för veckan är läääskigt! Sppppoook(er face)yyyy
Idag ska jag bli klar med Kuhi-arbetet. Det har jag planerat in och när jag väl planerar in sådana saker så händer det!
Denna dag är bättre än den förra, inte i händelser, utan i känsla. Kudden var mysigt varm och mjuk, men när jag vaknade trodde jag att jag vaknade på en torsdag. På torsdag ska jag spela in och sova över hos Emilia och det kommer bli en JÄTTEBRA dag!
Jag vet inte om jag inte fortfarande är lite dåsig efter sömnen, så meningarna hänger säkerligen inte ihop.
Nu sitter jag här igen. Jag tänkte gå till kristina faktiskt och öva pinao, för pianot hemma är så ostämt att jag inte klarar av att spela på det. (Endast i nödfall alltså.) Men jag orkar inte, jag tar och gör det imorgon istället, jag är trött. ÅH VAD JAG KLAGAR!
Vi köpte en kudde till mig idag, utan dun och som jag inte kommer att få ont i nacken av, förmodligen. Fy vad hemskt, jag vill inte vara allergisk! Jag måste ändra på allt och jag trivs som jag är! Jag vill använda parfym, förlåt men jag vet inte. Det är ju JAG liksom.
Varje skolfri morgon är det detsamma. Jag vaknar och önskar att jag var ensam, att mamma sover liiiite längre och att dagen aldrig börjar på riktigt. Jag kan inte riktigt förklara det. Det har alltid varit såhär. Ända sedan jag var liten har jag alltid vaknat tidigt och satt på TV:n och bara tänkt och filosoferat om livet. Det är alltid samma känsla. Ensamhet, jaa jag är själv och jag är så himla lycklig för det. Jag kommer speciellt ihåg somrarna, då mamma och pappa satt i hamocken och läste tidningen och jag försökte springa så ljudlöst som möjligt över den steniga gången mot dasset. Självklart misslyckades jag oftast, men jag kan komma ihåg känslan av att ha lyckats smita, de få gånger jag lyckades. Friheten man känner då man har nått det daggiga gräset och solens värme som smeker ens hud är överväldigande och totalt obeskrivlig.
Varje gång mamma kommer in och ser att jag är vaken så frågar hon varför jag inte har gjort frukost ännu, eller varför jag inte gått upp ännu. "Jag vet inte", har jag alltid svarat, men jag vet.
Det gör nästan ont i bröstet då jag tänker på det, på allt, men det är inte av sorg, det är av lycka.
Jag gör rollfördjupningsuppgiften nu. Den om känslor, blommor och planeter. Det känns som om jag säger emot mig själv, men det är ju bara för att jag inte riktigt vet om jag ska beskriva hur andra ser henne, hur hon ser sig själv eller om hur hon verkligen är. Sak, stackars lilla flicka, du är så grå och ensam.
Momo, jag ska skriva om dig snart, jag lovar. Jag ska bara avsluta Sak först.
Fy vad hemskt, att skilljas ifrån dem, de är ju en del av mig nu, mina JAG.
"I var och en av oss bor det en annan som vi inte känner; denne talar till oss genom drömmen och meddelar oss hur helt annorlunda denne andre ser oss än vi ser oss själva." C G JUNG (1875-1961)
Jag drömde om den inatt, två barn som jag försökte lära. Jag sade; såhär är det, gör så! Barnen gjorde inte som jag sade, istället gjorde de på sina egna vis. Jag hade fel, så otroligt fel.
Vi vandrar hela livet, vi tror att vi går rätt men hela tiden kommer någon att dyka upp och säga att du tror fel. Det är fel det du gör och det du vill.
Jag var i korridorerna, i en labyrint, men jag ville ändå inte ta mig därifrån barnen var mig så nära på något sätt. De talade inte men de gjorde mig lugn, jag blev inte arg över att de inte ville göra som jag ville. Jag förstod att det var deras rätt även om det var mitt fel. Kanske har ingen av oss rätt, kanske kommer våra syner att beblandas en vacker dag.
Kan man beskriva känslor med ord? Det tror inte jag, för hur kan vi veta att en känsla för en person betyder samma sak för en annan. Alla hjärtans dag är en känslornas tid, för vissa är det ensamhet, för andra är det lycka. För en person kan det vara lite ångestframkallande när den inte vet vad den ska skänka sin älskling och för en annan kan det vara roligt och speciellt. Vissa bryr sig inte alls, medan andra tar det på största allvar.
Jag tycker i alla fall att det ligger någonting i luften just idag. Även om jag inte ens lämnat sängen och även om jag mest planerat att plugga idag så kan jag inte undgå den ljusa stämmningen i luften.
Idag besökte jag min allergiläkare igen för att prata lite om hur jag ska behandlas. Enligt honom finns det bara två utvägar. Äta mediciner hela tiden eller prutbehandlas.
Jag fick panik när han sade det, jag tänker inte äta medicin under hela min livstid varje dag, dels för att jag får tillbaka symptomen ifall jag skulle glömma den och dels för att det blir dyrt i längden. Men bara tanken på att ta sprutor en gång i veckan en tid för att sedan ta sprutor var sjätte vecka i FYRA ÅR skrämmer mig.
Nackdelen med mig är att jag är LIVRÄDD för sprutor! Hur ska detta sluta? Jag som var rädd för att laga min tand på grund av att man får bedövningssprutan, inte på grund av borren. Det krampar sig i magen på mig så fort jag tänker på sprutor och tårar rullar hejdlöst ner för mina kinder varje gång jag tänker på sprutor, inte minst när jag tar dem.
Men om jag ska följa mina drömmar, om jag vill jobba med det jag älskar ska inte en futtig allergi få ställa sig i vägen för mig. Det tänker jag inte låta något eller någon göra. Nästa gång jag träffar läkaren har jag bestämt mig, jag börjar hellre nu än om fem år.
Dagens ändamål är nästan gjorda, det vill säga skolan. Jag läste om mig själv igår, eller det vill säga hur jag borde vara och det skrämmande är att jag kände igen mig (igen). Klaga inte på mig för att jag sitter och läser astrologi, ni förstår inte hur mycket man kan lära sig om sig själv. Kanske är jag vidskeplig och kanske tolkar jag situationer, människor och drömmar lite för mycket i onödan, men det går liksom inte att sluta när man väl har börjat. Tack på förhand
Nu ska ni få lyssna på en av jordens mest underbaraste låtar, all musik är jordens underbaraste så detta är endast en bråkdel;
Är det någon annan som drabbas av sommarkänslor när de ser reklamfilmen för fjärrvärme. Det är ju helt sjukt vad man längtar bort från slasket när man ser den.
Det låter ju faktiskt som en ganska fiffig affärsidé, inte minst om man är ett resebolag. Men fjärrvärme funkar ju också...
När känslorna lämnar kroppen och bara lämnar ett stort svart hål. När ingen musik i världen kan hjälpa en upp på fötter. När tröttheten tar överhand. Det är då man har gett en person för mycket makt.
Gå till Biosculpter på kungsgatan och fråga efter Tanya. Hon klipper sjuuukt bra och är väldigt bra på att se vad man passar i också. Kostar bara 150 kronor och hör och häpna, det blev precis vad jag hade önskat mig! Hon är JÄTTEnogrann och duktig. GÅ DIT :D
Dagen har varit så hopplöst "måndag". Det var länge sedan jag kände såhär på måndagar, men nu kom det. Allt känns så himla meningslöst och uttjatat, Ännu en ny vecka.
Men eländighten led så småningom till sitt slut, eftersom vi fick sluta tidigare så hade man lite ork att titta upp emot himlen och se att den var klarblå. Jag kunde nästan känna vårlukterna. Snart är de till om med här på riktigt!
Min dag har bestått av choklad, kulturhistoriaarbete och musikallåtar. Yepp, pianot har jag inte övat ännu... Inte låtarna heller i och försig, men jag ska. Nu! Efter att jag skrivit det här.
En fråga: Varför skriver jag hellre blogg än läxor? Svar: Jag vet inte, vet du? En fråga: Nae faktiskt inte... Kanske för att det är så tråkigt med läxor. Svar: Njaa... jag tror inte läxor är tråkigt, det är nog bara det att det är tvånget som gör så att det blir tråkigt. En fråga: Jaa... men då är det ju tråkigt DUH!!!
