Idag kom en livscoach till vår skola. Jag tyckte det var väldigt intressant och han intalade mig att jag inte visste vem jag var. Det är sant. Jag blev jätterädd, det var så konstigt att han kunde se allt jag inte såg i mig själv. Jag vet inte, men nu när jag kommit hem så känns allt så annorlunda. Klart att jag vet vem jag är, det är ju bara det att jag höll igen när jag pratade med honom. Det såg han, det var sant.
Men när jag tänker efter... så kan jag ändå tycka att jag vet vem jag är. Jag står där jag står. Jag säger saker som jag tänker på utan att fundera innan. Jag har inget problem med att vara mig själv. Mitt problem är bara att jag inte kan analysera vem jag är. Jag kan inte säga: Jag är ...
Vem kan säga det egentligen? Jag har ju inget problem heller, jag är ju inte bitchig eller aggressiv? Mitt "problem" är att jag är sedd som söt och rolig. Det kanske inte är helt fel när man tänker efter på vad jag skulle kunna uppfattas som.
Men hans knapptryckning fick mig att fundera, och det känns bra nu. Det kan jag ärligt säga, hans små kommentarer fick mig att läka sår som jag rivit upp sedan jag var liten. Det blev lättare för mig att acceptera mig själv som person. Han hjälpte mig att hjälpa mig själv.
Jag märker att alla har samma problem. Det är som att världen inte orkar uppfinna nya utan låter allt gå i cirklar istället. Recykling
Jag var med Emilia idag. Vi fikade på fräcka fröken på kungsgatan som vanligt. Det börjar bli tradition, vilket inte har något mig emot. Men folk kanske börjar prata. Vi börjar bli riktiga stammisar vid det här laget. På söndagskvällarna brukar jag och Alice gå på promenad för att senare gå hem till mig och dricka te och se på "wiped out". Det är också en trevlig tradition som tål att hållas på. Det är upprepningar som gör vardagen uthållbar. I alla fall för mig. Snart är det vår, det ska bli 15 grader på onsdag, det kanske är dags att mata ankor och gå på Thai igen då tjejer? Eller vad säger ni MLA?
SpiceGirls spelas i min dator, jaaa nostalgi som upprepas
Hon vill så mycket. Hon vill färga världen rosa. Hon vill skratta. Hon vill älska. Hon vill så mycket.
Varje dag har varit en lycka, ända tills idag. Hon blandar färgerna, men det finns inga färger. Det är bara svart.
Hon drömde att hon fick elektricitet i sig. Hon drömde att hon missade tåget hem. Varje dag är en ny dag. Men idag fanns inte dagen. Hon ber, hon vill, hon kan, men hon kan inte. Minnen, relationer, viktiga relationer. Elektricitet. Tåg, hem. Död.
Hon har länge förnekat allt som har med honom att göra. Men i drömmarna kan hon inte undvika det. Hon vill inte prata om det. För det finns inget att säga.
Hela morgonen har jag sett på TV, klychiga program med folk som förälskar sig i varandra. Det första programmet jag såg var någon grej på barnkanalen då den mobbade flickan fick sin coola pojke i slutet. Det andra var en film på femman "the cheetah girls". Där allt slutade lyckligt.
Jag måste säga att min mage pirrade hela tiden, det var som om det var jag som var med i filmerna, även om det inte var det. Antagligen skulle jag ha spytt eller dragit mig tillbaka om det hände mig. Så smörigt var det. Men underligt nog så kröp jag ihop i min säng och drömde mig bort. Min rationella sida har skalats bort, bit för bit, under den här månaden. Jag som hade skapat mig ett skal, ett skal som skulle skydda mig från känslor. Både bra och dåliga.
Men det är väl så det är, människans blod bryter upp alla okända ämnen. Människor ska inte vara robotar. De ska känna precis som alla andra.
När jag gick till skolan låg snön på marken. Ett gråblått ljus omgav mig och hela staden. När jag gick hemmifrån var samma ljus kvar. Men snön hade smällt, himlen var blå och pyttesmå knoppar var synliga på buskar och träd. Nyss snöade det, nu lyser solen. Mitt humör går upp och ner i samma takt som solens strålar slår mot marken. Men jag är glad! Lycklig. För solen skiner, himlen är blå. Även om ljuset är grått.
Jag har märkt att jag inte tål stress. Hur sjukt det än låter så börjar jag gråta bara jag blir det minsta stressad. Jag vet inte varför men jag är SÄMST på att hålla inne känslor. Just därför försvinner inte den där lilla irriterande klumpen i halsen när jag sväljer.
Det var därför jag reagerade som jag gjorde idag. Jag hatar min kropp alltså... Jag kunde ju inte prata bara för den där lilla klumpen och för att kunna prata så var jag tvungen att släppa ut den och det var då tårarna började rinna. Jag måste medge att jag faktiskt skrattar lite åt mitt beteende ibland. Jag rår helt enkelt inte för att jag reagerar som jag gör. Men tack vare att jag är så dålig på att kontrollera mina känslor så byggs de inte upp innom en, och istället kan jag återhämta mig ganska snabbt. Det är faktiskt skönt när jag tänker efter, fast inte i alla sammanhang kanske...
Jag såg nu att mamma har bakat scones, muuummma! :D
Är det någon som har blivit bedövad i näsan? Då vet du nämligen hur jag känner nu. Det kliar och kittlas i hela näsan och det känns som att läpparna är stora som basebollar.
Jag var hos öron-, näsa-, halsläkaren idag och fick reda på att (som jag visste) jag bara hade allergi. Mina stämband är friska också, vilket var skönt att höra. Jag har nämligen slitit väldigt mycket på dem efter festerna från föregående vecka och helgen innan dess. Men tydlgen så sköter jag mig bra.
Idag hade vi El-säkerhetsdag på eber, där vi träffade Elin i matsalen, efter förhoppningarna :) Vi fick även lära oss en massa om ...... el. Japp...
Tack för mig, nu ska jag läsa engelskaÄCKELbok Denna bilden är från dagen vi invigde "hänga i DeGeers korridorer och hänga"
Nu är jag klar med Twilight. Dags att sätta igång med livet... Höhö
Gemun är gjord och det jag måste göra ett tag framöver är nu att läsa klart engelskaboken. OUPS... Det är sjukt konstigt att man kan läsa klart en bok på 556 sidor på bara några dagar, men inte kunna läsa en annan bok på 400 sidor, bara för att det är till skolan.
Skillnaden mellan böckerna är ju dock också att twilight inte är skriven på 1800tals engelska. USH! Jag orkar inte...
Alice fyller hela 18 år idag och var antagligen ute och festade hela natten. BAJS PÅ DIG! Jag vill också festa!
Novemberbarn har det inte roligt när alla andra är 18 redan på våren. Äsh... Jag får tänka positivt istället. När jag är 18 så kommer även alla andra vara det, och det är mycket roligare att festa då alla är med. Jag säger som Sossarna säger. ALLA SKA MED!
Två studiedagar har gått och jag har knappt hunnit med någonting som jag tänkt hinna med. Allt plugg som jag förväntat mig vara klart vid det här laget är fortfarande inte avklarat och allt på grund av en bok. Du anar nog vilken jag pratar om.
På skolans bibliotek lyckades jag nämligen lägga tassarna på den sista Twilightboken. Jag vet, jag vet. Det är tragiskt. Men det var faktiskt inte meningen. Jag var bara där och bibliotekarien hade precis fått in boken. Vad skulle jag göra? Jag var tvungen och nu är jag fast igen. Fast i drömmen. Imorgon har vi redovisning i Svenska och jag har inte pluggat så mycket. Visst. Jag kan det ändå. Men ändå... Vad ska jag göra om nervositeten tar över? Då är det verkligen inte roligt. Äsh... jag får göra som Romantikern. Svepas med i känslan istället. För det är inte bra att tänka för mycket. Dessutom kanske det är stjärnklart ikväll...
Kul att man kan bli så himla berörd av någonting som inte finns. Någonting som aldrig riktigt har funnits. Ett sammanträffande...
Kul att man kan bli så himla ställd bara för att det inte går som man tänkt sig, en gång. En gång... Man tänker på det. Jag syns kanske inte. Jag kanske inte ens finns för vissa... Jag kanske aldrig har funnits. Det kanske bara var slumpen. Eller inte... Eller var det slump?
Festen var rolig och jag blev kallad dans-lena bara för att jag dansade så mycket. Det var helt underbart! Jag kan inte fatta att jag inte har gått på fest på SÅÅÅÅ länge. Jag träffade en massa roligt folk och jaa... det var kul.
När jag (och mamma) åkt hem från festen och skulle gå in till mitt hus så stod det två killar i 25-årsåldern (kanske) utanför porten och rökte. De var aningen på lyset och började fråga vart jag och mamma skulle. Hem sade vi och berättade att vi bodde här. När vi kommit in i trapphuset stod där fler killar i samma ålder som började säga att jag var söt... Tack sade jag HÖHÖ :)
IIIhhh.. men det bästa av allt: När jag och mamma skulle låsa upp dörren till vår lägenhet så dök JC-killen upp bakom grannens dörr. -Vad söt du är, sade han till mig, är du hennes dotter? - Nemen tack så mycket, svarade jag, jaa det är jag... - Åh, ni är väldigt lika, jag ser vart hon fått sin skönhet ifrån, sade han och vände sig till min mamma. - Hehe, tack... sade mamma. Men nu ska vi in, ni får ha det så bra...
De slutade inte prata förrän hon hade stängt igen dörren. HOHO! Snacka om bra kväll. Det här tar ju priset för syndighet. OJOJOJ, inte trodde jag att en fest under fastan kunde vara SÅHÄR bra!
För ett år sedan hade jag EXAKT samma känsla. Jag känner igen det så sjukt mycket och jag kommer ihåg hur "Emo"-låten blev uppfunnen. Jag tror det var ungefär nu faktiskt... Kanske lite tidigare till och med.
I alla fall, det var samma känsla då, de kommer liksom tillbaka. Kanske är det så att varje människa bara har ett visst antal känslor som kommer tillbaka och blir återanvända hela tiden. För det är så det känns, jag menar... Jag är ju jag, och kommer aldrig att ändra på hur jag reagerar i olika situationer. Dock har jag lärt mig att vissa känslor är bättre nu än vad de var innan.
Det är så svårt att förklara... När jag hade min känsla förra året så uppskattade jag den inte ett dugg. Men nu när jag har levt utan den så länge, när jag liksom har vaknat ur en dvala, så betyder den mycket mer. Inte bara det den är.
Jag var lite smått förvirrad när jag steg in i "lilla teaterns" entré, ingen av mina vänner hade kommit ännu och jag visste faktiskt inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Men som en räddare i nöden dyker de upp i dörren och hojtar HOHO! Teatern var sjuuukt rolig, såväl på scenen som i publiken. Under föreställningens gång kunde man bland annat höra en flaska rulla omkring, en tant fes då hon skrattade. Hm.... det kanske är svårt att göra flera saker samtidigt efter en viss ålder? hrm?
Efter teatern begav vi oss till Café Soda, vilket vi blev mer eller mindre utslängda ifrån eftersom alla inte beställde någonting att tugga på. (det gjorde ingenting, för det var ändå väldigt konstig inredning där inne...) Istället gick vi och satte oss på McDonalds i några minuter för att senare ta oss hemåt.
Det här kanske inte låter så himla makalöst, men jag kan säga dig: Jag har inte skrattat såhär mycket på... jaaa.... flera timmar XP PUSSPUSS!
PS: Jag är tydligen bjuden till Ebba på födelsedagsfest imorgon. Jag minns förra gången det var party där, hoppas man inte behöver ha på sig samma läskiga utstyrsel som då.. :) DS Mina och Eleonors naglar, från förra Ebbas "mellanstadiedisco"-fest Snygga va?!?!? X)
Sirkka-Liisa beskrev idag hur hon fick en fluga i örat en gång för länge sedan. Flugan liksom surrade omkring i hjärnan på henne, precis som om den var ihålig. Jag läste en bok för länge sedan om en fluga som fastnat i örat och trodde aldrig att det någonsin kan eller har kunnat hända på riktigt. Var är världen på väg egentligen?
I mitt förra inlägg så beskrev jag hur det kan växa ut armar ur ryggar på folk som dricker för mycket mjölk. Majoriteten av alla som läste inlägget tolkade min noga beräknade ritning och ansåg att armen såg ut som en snopp! HEJUDAMIG... Eller... säger man så? HEJJUDAS...neeee Oj flams flams... vart är jag påväg egentligen? (Bilden är på Alice i somras...) Jag drömde en dröm va? Och idag såg jag drömmen. Det här kommer att sluta illa...
Ja, det är vad jag börjar bli. Juice-beroendet finns fortfarande, men eftersom jag inte har tillgång till det så ofta så har det blivit ersatt med ett annat beroende. Nämligen MJÖLK!
Jag har länge inte druckit mjölk alls, eftersom det blir så svårt att sjunga efter att man har druckit det. (det slemmar ihop halsen nämligen) Men nu har jag i alla fall börjat med mjölk och nästan i överdriven dos. Jag dricker mjölk hela tiden, det är nästan så man bara behöver sitta och vänta tills det växer ut en till arm eller utbuckling på ryggen på mig.
Den här dagen har varit slapp och slapp är ordet. Vi hade engelska på morgonen och Muko och Enseble efter lunch. Japp det var min dag. Inom mig utbröt ett krig. Mellan romantiken och upplysningen.
Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag läste i morse vad det betydde. Det betyder att jag känner mig ensam. Mitt undermedvetna längtar efter någonting som kan kallas kärlek som kan beskrivas som en andra hälft, och ändå säger förnuftet nej. I min hjärna kampas det ifrån flera olika aspekter, ingen vet egentligen vad som kommer att vinna. Kommer kriget någonsin att avta?
Nu börjar jag glida in i mig själv igen. Tack och lov. Jag tror att det är för att vi inte har haft någon teater på ett tag, och faktumet att jag inte har läst så mycket böcker på senaste tiden kan nog också bidra lite. Hur som hellst så börjar jag bli mig själv igen och det är megaskönt!
Jag tror på öppen kommunikation. Jag har hört att det ska vara bra, och det känns bra. Upp med allt på bordet bara. Men vad har jag att bidra med? Det händer inte så mycket i mitt liv längre, i alla fall inget som jag kan finna av vikt att slänga upp på bordet. Galna tankar och galen hjärna men tvinga andra kan jag göra och det är det som krävs av ett förhållande. Säg vad du tycker, för jag behöver dig
När jag vaknade i morse fylldes jag med ny energi. SÖÖÖÖMN! ÅH HÄÄÄÄRLIGT!
När jag hade ätit frukost och dragit mig tillräckligt länge i sängen så satte jag på datorn för att lyssna, sjunga och dansa till schlager. Ja, jag blir gärna lite knasig när jag får sova ut :)
Idag ska jag hänga med Sophia, Alice och Melanie och på kvällen kommer gäster hem till mig. Puss och kram vi ses på sta´n..
Ser taket och lyssnar på ljuv musik. Tröttheten kommer över mig men jag måste vara vaken.
Jag somnade innan engelskan, det var endast en slummer som varade i kanske fem minuter högst, men den fanns där.
Jag har lovat att göra massor i helgen. Sång, Piano polska. ÄCKELPOLSKA!!! Om jag inte hade haft polska prov nästa vecka så skulle min helg ha varit helt underbar! Men äckelpolskaläraren var tvungen att planera in ett prov till nästa vecka, ett prov jag inte ens är säker på att jag kommer att kunna. ÄCKELPOLSKA! Vem säger till en lektion i förväg?
Om jag bara får uttrycka mig lite nu... Snälla... Förlåt... Okej, jag ska vara tyst...
Så kändes det igår, antagligen så var det hormonerna som spökade, eller stressen, eller kanske en slags blandning i vilket fall så var jag ett riktigt PMSbarn igår, så jag vill bara passa på att säga förlåt. Det var helsjukt för jag har aldrig varit sådär i hela mitt liv.
En annan sak jag oroar mig över är ensembleuppspelet idag. Visst gick det bra och visst känns det skönt att få det överstökat. Det jag stör mig på är bara det att jag var så himla obekväm med att improvicera. Eleonor sade det, att jag försökte skojja bort allt. Det har Martin Perk också sagt, faaasen också!!! Det är mycket enklare att inte visa sånt där när man går in i en roll och sjunger musikal, då är man ju någon annan. Improvisation är så himla öppet på något sätt, man står där och är så sårbar och alla lyssnar och dömmer en. Tänker man... Så är det inte, fast så kanske det är.
Men är jag inte lite sådan då? Att jag skämtar bort saker, att jag skämtar bort mig själv och liksom slutar ta mig själv på allvar? För man vill inte vara sårbar. Vad händer då om någon skämtar om mig?
Det var helt sjuuuukt mycket folk i matsalen idag. RUSNINGSTRAFIK! Detta tror jag ledde till att, bland annat jag, inte fick någon matro och fick må illa hela dagen istället.
Jag borde plugga matte och spela piano. Jag BORDE det. Bör! Men just nu går det inte riktigt, istället har jag målat med vattenfärg. En liten "tavla" som jag ska sätta upp senare. Det borde folk prova. Att måla alltså. Själen får löpa fritt, och ibland kan det vara skönt att göra någonting kreativt som inte är musik.
Nae nu ska jag plugga (typ) Jag vill ha en kyss att bygga drömmen på...
(Bilden är på Alice i somras...)
