Ni känns som sådana som skulle visa upp mig inför hela världen
Jag är en människa som ångrar mig efter att jag har gjort saker utanför min gräns.
Mina gränser går långt men inte dit.
Varje gång jag närmar mig så hoppar jag över den för att sedan hoppa tillbaka till tryggheten igen. Problemet är att tryggheten är en ensam plats. Inuti dessa väggar är det varmt, kallt, ljust, mörkt, vågor och vatten som sköljer över mig men ingen annan.
Jag trivs i tryggheten, trivs, jag tror till och med att jag är lycklig.
Jag syns inte. Ingen märker mina brister i min trygghet, ingen ser och det är skönt.
Jag skulle vilja vara kvar i min tygghet i evighet, FAKTISKT, men det är ju ensamheten som gör det svårt att stanna.
Undrar hur länge jag kommer klara mig?
Mina gränser går långt men inte dit.
Varje gång jag närmar mig så hoppar jag över den för att sedan hoppa tillbaka till tryggheten igen. Problemet är att tryggheten är en ensam plats. Inuti dessa väggar är det varmt, kallt, ljust, mörkt, vågor och vatten som sköljer över mig men ingen annan.
Jag trivs i tryggheten, trivs, jag tror till och med att jag är lycklig.
Jag syns inte. Ingen märker mina brister i min trygghet, ingen ser och det är skönt.
Jag skulle vilja vara kvar i min tygghet i evighet, FAKTISKT, men det är ju ensamheten som gör det svårt att stanna.
Undrar hur länge jag kommer klara mig?
