jordgubbslena

Jag kan inte skriva ett mail till alla unga flickor i hela landet.
Jag kan inte varna alla.
Jag kan inte styra folk.

Även om jag skulle varna så ligger ändå beslutet i någon annans händer.

Det är därför jag känner mig dum som vill skydda folk.
Jag tänker på när jag får en dotter någon gång i framtiden.
Jag kommer inte kunna skydda henne för alltid.
Jag kan bara berätta för henne om mina erfarenheter och hoppas att hon handlar klokt.

Hela tiden.
Tankar.
Undrar om.
Tänk om.
Hur skulle det ha varit?

Jag minns.
Jag miiinnnsss.
Fy vad ung jag var.
Ung och dum.
Blyg.
Pirrig.

Men jag kommer aldrig att veta.
Det är därför jag inte kan släppa det.
Fast det gör ingenting.
Jag gillar att ha kvar mitt forna jag.

Jag vaknade tidigt idag. Klockan åtta. Men det är inte så konstigt, jag gick och lade mig vid tolv.
Jag drömde att jag fyllde i ansökningarna till skolorna som jag ska söka.
Det är ju ganska sjukt egentligen, de fyller upp nästan alla mina tankar.
Det knäppa är att jag reagerar så himla konstigt när jag tänker på det.
Jag är ganska rädd för det där nya livet, allt ansvar. Å andra sidan vill jag växa upp och bli min framtid.
Samtidigt har jag världens separationsångest till mamma, klassen och staden.
På grund av allt detta så skjuter jag upp att skriva i ansökningarna, för det är ganska jobbigt att tänka på framtiden.

Egentligen borde jag göra det snabbt och få det överstökat, men så fungerar inte min hjärna.
Jag vill ju kunna granska vad jag har skrivit också, det är ju min framtid vi pratar om.
Tänk om jag har skrivit fel, tänk om jag GÖR fel, eller ÅKER fel....
Jag är inte så bra på att ta saken i egna händer, men någon gång måste man ju börja.
Jag börjar nu!

Jag drömde en dröm.
Jag drömde att en person (med all rätt) talade illa om mig.
Han sade att jag hade lurat honom.
Jag svär att jag gjorde inte det, jag lurade mig själv.
Ändå var det skönt att höra att han var arg på mig, för i verkligheten var det inte alls så.
I verkligheten blev jag arg på mig själv medan han knappt blev ledsen.
Jag tror jag egentligen behövde en reaktion. Då ville jag att han skulle säga vad han kände med det gjorde han inte.
Därför drog jag mig undan och ville inte prata med honom.
Vi gick från hundra till noll och det var mitt fel.
Eller egentligen var det aldrig hundra heller, och det var också mitt fel.
Jag är en sådan person. Jag håller allt inne, det är inte många som får ta del av mina tankar.
Jag låter aldrig någon lära känna mig på djupet.
För det finns alltid delar av mig som jag vill hålla för mig själv.
Tankar, minnen och platser som bara är mina.
Och kanske kommer det alltid att vara så...

Ännu en gång Ingrid Michaelson. Hon förstår mig, en av de enda...

Jag hade lektion med Martin Perk förut.
Han fick höra lite av vad jag kan.
Han kan inte förstå att jag inte har visat det förut.
Jag VET ju att jag kan, det är bara det att jag skäms för att visa det.
På samma sätt skäms jag över vilka skolor jag vill söka, eller för mina drömmar jag har.
Det är ju så sjukt onödigt, för varför skämmas för någonting man brinner för?

Nej, från och med nu är det JAG som litar på min förmåga.

Under Son-veckan har jag kunnat tänka mycket.
Jag vet vad jag vill nu.
Eller egentligen så har jag alltid vetat.
Det är bara det att nu vågar jag.

Jag vågar satsa och jag vågar säga till folk att jag ska göra det.
Innan har det varit lite genant att säga det.
Men NU vet jag.
Nu SKA jag.


Den här låten är en vårlåt. En ny början. Jag gillar den...

"Jag vill växa och växa och gro!"
Det har ju börjat, jag vet.
Och man längtar alltid till framtiden.
Men nu är jag bara trött på att vara FAST.
Jag vill flyga. "nå till en stjärna någonstans".
BORT.
Eller inte bort, utan DIT!
Jag vill nå DIT, jag SKA nå DIT!
Snart...

Det handlar om att bestämma sig.
Jag vill klippa mig loss, jag tänker realistiskt nu.
Tänk om, det finns inte längre. För det finns inget om.
Det finns bara är, och inte är. Från och med nu handlar jag därefter.

Det dumma med mig är ju att jag styrs av känslor.
Jag känner verkligen detta just nu.
Fast egentligen, hur många gånger har jag inte känt detta innan?

Smink döljer det inte.

1. På somrarna älskar jag att vara på landet,
för då kan jag gå upp mitt i nätterna och lägga mig på den daggiga gräsmattan och titta upp på stjärnorna.
2. Jag tror på det mesta. Allting kan liksom hänga ihop om man vill att det ska kunna gå ihop. Som naturvetenskap, religion, astrologi, drömtydning, ödet, psykologi.
3. När jag var runt 11 år köpte jag en spådomsbok. I den kan man läsa om allt möjligt konstigt och övernaturligt. Men jag tycker det är intressant, sådant har liksom alltid lockat mig.
4. När jag var liten sade min mamma till mig att änglarna har kuddkrig när det snöar. Och någonstans tror jag fortfarande på det. Inte för att det är så utan för att det är så vackert. Då kan det lika gärna vara så.
5. Jag kan komma ihåg sjukt onödiga saker, till exempel vad en person sade när vi var små eller fakta som varför det blixtrar eller att alla smaker: sött surt, salt och beskt finns på olika ställen på tungan, och att det även finns en till smak som heter Umami.
6. Jag fick alltid fågelböcker av min farmor när jag var liten, och fram till idag kan jag se skillnad på de flesta fågelarter i Sverige. (A och M, det är stooooor skillnad mellan kråka, kaja och korp! STOOOOR SKILLNAD!!!)
7. Jag sjunger ständigt. Jag sjunger till och med reklamjingel när det kommer upp på TV. (t.ex. Never ending stoory - Edet)
8. Jag är sjukt rädd för sprutor och får panikkänslor när jag vet att jag ska få en spruta. Jag känner mig som ett trängt djur typ.  Jag kan även vara rädd för mörkret ibland när jag är ensam.
9. När jag var liten så ville jag aldrig doppa håret när jag badade. Inte ens när mamma skulle tvätta håret så var det okej. Därför lärde jag mig inte heller att dyka förrän 13 års ålder.
10. Jag har inga syskon och alla mina kusiner är killar som är minst fyra år äldre än jag. Jag är alltså den LILLA tjejen i släkten. Ändå avskyr jag när folk kallar mig liten eller tror att jag är dum och inte klarar av saker.



(för mycket tid? Ja kanske...)(vill ni läsa detta? Troligen inte...)

KRRRRRRRRRRR
Så vill jag säga.
Vibrera bort trycket.
TRRRRRRR
trycket
KRRR är bättRRRRRe.

Och aaaandaaaasssss, jag har inget att stressa över längre idag. Det kan vi ta imorgon.
MORRRRRRRRRGon.

Mjau, bit mig så att jag kan skrika.



så, mycket bättre. NU: COCA COLA!
Tack, får man inte säga...

En grej som just slog mig är att man kanske skulle utvecklas olika om man var kopior.
Jag menar eftersom man är två stycken så upplever man ju olika saker.
Tänk om den ena Lenan skulle komma försent till skolan så skulle ju dennes dag kanske bli helt annorlunda en den andres. Till slut skulle man inte vara samma personer längre.
Kanske skulle man inte ens välja samma karriärsval, eller ha samma vänner.

Det kanske är så det är med tvillingar. (INTE STJÄRNTECKNET NU)
De föds med samma egenskaper men utvecklar senare olika personligheter för att de är med om olika saker.
Oftast blir de motsatser till varandra bara för att den ena tvillingen tar mer plats.
Men vad är det egentligen som gör att den ena väger över att ta mer plats?
Slumpen kanske, eller instinkten att det alltid måste finnas en ledande och en följande för att världen ska fungera.

Jag har läst kommentarerna och många säger att de nog inte alls skulle komma överrens med sin kopia, de tror även att de skulle bli mer dömmande för att det är "en själv" ändå.
Men jag tror verkligen inte det. Vi dras ju faktiskt till folk som vi känner något samband med och som man förstår sig på. Och vem förstår en inte bättre än en själv?

Jag skulle vilja kunna skapa en exakt kopia av mig själv för att kunna se mig hur andra ser mig.
Fatta vad coolt.
Att ha en konversation med sig själv som någon annan. En annan Lena.
Undrar om vi skulle tycka om varandra.
Det tror jag.
Jag förstår ju liksom mig själv.
Och jag tror att jag skulle ha överseende med det jag säger och gör.
Vi skulle nog bli ganska bra vänner hon och jag. Eller jag och jag.

Åh vad jag skulle vilja det.
För då skulle man inte döma sig själv på samma sätt.
För det är ju en annan person, fast samma ändå.
Eller kanske skulle jag bli mer dömande för att jag inte gjorde som jag ville.
Eller inte.
Jag vet inte.
Det är sådant här som jag tänker på innan jag somnar.
Inte konstigt att jag har svårt att somna, det är ju jätteintressant.

Jag blev så konstig.
Allt jag sade blev fel och jag bara ORKADE inte stå där och diskutera vad som var fel med mig.
Jag gick och gjorde er oroliga.
Jag är jätteledsen för det...

Ibland kan man bara inte vara sig själv helt och fullt.
Man har inte tillräckligt med energi för att lysa upp ett rum längre.
Det blir dunkelt.
Då är det enklare att gå sin väg.
Ladda baterierna.

För imorgon ska jag lysa starkare än månen!
Min älskade måne!

Jag har precis varit på Madeleines releasefest och jag kan inte säga mer än att jag är så frukansvärt glad för hennes skull!
Hon förtjänar verkligen detta och jag ska LÄTT köpa skivan!

Jag fick en lapp av henne.
Jag har massor med tolkningar på den redan.
Fast den jag gillar mest är att citronsmaken blir söt efter ett tag.
Så är ju livet ibland.
Det är värt att ha dåliga dagar för tillslut leder det till något gott.
Citronsmak i munnen är bra för en.

Citronsmak är ju någonting gott!