jordgubbslena

Hem. Hem. Ljuva hem...
Jag blev förvånad igår över att jag inte hittade lampknappen på första försöket.
Att jag letade efter tallrikar i fel skåpslucka.
Det är galet hur ett hem kan förvandlas till någonting annat på bara tio veckor.
Jag känner mig som ett spädbarn som måste upptäcka allt för första gången.
Återupptäcka, det som en gång var min vardag...

Tog en tur mot stan. Såg ett välbekant ansikte och kunde bara inte sluta le.
Nu ska jag snart iväg till Eleonors lägenhet och titta på henne medan hon klär ut sig.
Återupptäcka kanske henne också...

Det är nästan övernaturligt att jag kan uppleva så mycket lycka bara genom att spela på ett ostämt piano.
Rosa gardiner, en lila vägg, tavlor på änglar och rosor, ljus i en metallskål, tre orkidéer på fönsterbrädan.
Det är mitt hem

Allt blir alltid så mycket roligare om får sjunga och dansa loss samtidigt som man gör viktiga saker.
Packar också

SEXIGT! Typ den bästa Spotify-playlistan i världshistorien!

En dag helt och hållet för mig själv. Det var det som behövdes.
Och så lite massage...

Bara igårkväll frågade jag mig själv vart glädjen hade tagit vägen.
Den var bara borta.
Men nu bubblar det i mig igen...

Blubb blubb blubb

Det är skumt att jag alltid skapar något slags förälder-dotter relation till mina sånglärare.
Igår satt vi bara och pratade hela lektionen och gick över tiden.
Jag fick äta sjukt snabbt medan jag fortfarande hade tårarna halsen.
Men hon förstår mig, för jag släppte in henne.

Jag kanske inte är så konstig trots allt...
Jag kanske bara måste låta folk få en chans att förstå.

Iskallt regn.
Mörker.
Längtan.
Efter att kunna bara vara sig själv helt och hållet.
Visst... jag är mig själv men ingen FATTAR.
Hemma förstår dem, min jargong.
Mina tankar.
Jag slipper förklara vad jag menar.
De fattar bara, det gör de inte här.

Och... det är skillnad på hur de bemöter mig. De älskar mig hemma. Jag älskar dem.
Vi säger det inte ofta, men vi vet. Det är så.
Vi kan känna varandras känslor. Tänka samma tankar. Fnissa åt interna skämt som ingen annan fattar.
Prata i koder, svulla i chips. Jamma, sjunga sånger som handlar om oss.

Jag saknar PAUS-sallad och cheeseburgare på drottninggatan. Fräcka frökens. Promenaderna. Mitt rum, min säng. Slippa städa och laga mat varje dag. Kristinaskolan. Musiker. Datasalen och Elevrummet.
Men mest av allt saknar jag ER!

Imorse väckte mina grannar mig kl 5 med att hamra spikar i väggen.
Inte helt okej tycker jag.
När jag till sist somnat om så var det dags att gå upp och då fick jag världens kramp i främre låret.
Inte heller helt okej faktiskt...

Men dagen har ändå varit väldigt bra. Först kör, sedan stepp och sist jazz.
Nu har jag hunnit prata i telefon med två av mina vänner, samt kusinen som fyller år idag... snart ska en tredje vän ringa också. SCORE!!!!

Dusch och hämta tvätt ska hinnas med också. Cola på den?

Nytvättade jeans, precis insmörjda ben och ny muskelmassa.

Nu ska jag bege mig till skolan för att öva
Det är inte lätt att vara PAS:are

Idag vaknade jag hos Klara. Vi åt yogurt med frysta hallon och müsli, juice, grönt te, knäcke och bullar till frukost!
Efter det begav jag mig hemmåt för att senare dra iväg till Kalle och Pontus hus, de hade typ inflyttningsmys och Petter var där.
Jag frågade om han bodde fint i Danmark, han svarade :
- Jo, det är jättefint, men det är ju inte tillsammans med Kalle och Pontus.
I den stunden var det som att han stack in en kniv i hjärtat på mig, för så är det.
Jag trivs jättebra i Göteborg men mina vänner är ju inte här... Och utan dem spelar det ingen roll hur mycket jag trivs, jag blir ändå aldrig 100%-igt lycklig.

Efter detta tog jag mig en lång promenad i Slottsskogen, gick förbi ICA på vägen hem. Köpte färdiglagad mat, naturgodis och Coca Cola. Det förtjänar jag.

Idag är det bara 13 dagar kvar tills jag kommer hem. Jag längtar...

Idag hade fem stycken i varje årskurs på PAS lottats ut att få gå och kolla på första genomdraget av musikalen "Sunset Boulevard" på Göteborgsoperan. Jag var en av dem!
Jag visste ingenting om musikalen sedan innan jag måste säga att jag blev positivt överraskad!
Den var helt sjukt bra. Bra gjord, bra musik, bra skådespelare, bra dansare, ensemble, allt!

När orkestern började stämma sina instrument så kände jag nostalgin komma.
Jag kom ihåg SON-projektet, snart var det dags att gå upp på scen. Snart börjar SF och medleyt spelas.
Misförstå mig inte nu, jag trivs verkligen med livet jag har nu, det gör jag, men jag saknar min gamla klass. Alla mina gamla vänner. Gamla minnen.
17 dagar kvar nu!

I helgen var jag med om en smärre kris.
Jag kände att jag inte var värd någonting som människa och person.
Jag kände mig tråkig och otillräcklig.
Men som en ängel så ringde miri mig igårkväll när jag egentligen tänkte sova och pratade vett i mig.
Det känns bra att ha vänner som förstår en och kan ta ner en på jorden ibland.
Det behövs i en värld/stad/skola där ingen egentligen känner mig.

Idag kom Ida över till mig efter skolan och vi åt pizza och drack Coca Cola! Det förtjänar vi tycker jag!
Dock så glömde jag ta ut tvätten ur tvättmaskinen så jag fick hänga upp den nu över natten och ska hämta den jättetidigt imorgon så att inte grannarna blir arga (när jag egentligen skulle ha haft sovmorgon).

(Jag ska börja skriva blogg så ofta jag kan nu så att de hemma i Norrpan kan hålla sig lite uppdaterade ;))
Puss och Kram

Jag säger som Rafael från Hissingen...
"Vem FAN är han?"...
En man från Hells Angels som varit med om mycket kan inte se en tjej gråta.

- Jag kan ringa och skälla ut honom!
- Haha, nej nej.. det behövs verkligen inte
- Jag skojar inte... Jag ringer!
Jag ser att du är en fin tjej, du ska inte gråta.
Vem fan är HAN?

PAS har gjort att jag har börjat tvivla på mig själv.
För man söker liksom hela tiden bekräftelse på att man duger.
Och jag vet att jag är bra, eller.. jag vet att jag kommer att bli duktig.
Men istället börjar jag koncentrera mig på min själ, min person.
Duger JAG, eller är det bara det jag GÖR som räknas?
Är det någon som verkligen tycker om MIG eller är det bara bilden av mig de tycker om?
Visar jag mig själv? Är jag mig själv?
Jag orkar inte tänka längre...