jordgubbslena

Medan jag satt i bilen full med flyttkartonger slog det mig plötsligt.
I radion ekade "don't you worry child", vi hade precis åkt förbi en avfart mot Aneby och solen lyste in genom fönstret. 

Det var som att jag varit hypnotiserad och nu knäppte någon i fingrarna.

 

Jag har åkt fram och tillbaka mellan Göteborg och Norrköping i tre år nu.
Jag har sett mina klasskamrater kämpa med att stå så länge som möjligt på ett ben i relevé och varje morgon har jag mött någon som gjort en siren på ng för att mjuka upp stämbanden.

Jag har vant mig vid att varje dag möta folk som känner samma passion som jag.

Och jag har vant mig vid att alltid kunna gå ner i källaren, till Chamli, för att prata om vad som hellst. 

Jag har liksom inte förstått att allt detta en dag skulle komma att ta slut. 

Att jag en dag skulle komma att stå på egna ben och att jag inte kommer att ha folk runt mig som pushar och uppmuntrar mig till att hela tiden ta min utveckling ett steg längre.

 

Vi bildade oss en liten grupp. 

Fem tjejer som från och till berättade hur vi tänkte och kände. 

Och nu, helt plötsligt, kommer vi inte att träffas varje dag. 

Vi kommer inte att känna av varandras sinnesstämning och det känns konstigt. 

Det är verkligen konstigt. 

 

Men jag hoppas att vi allihopa kan känna ett lugn i det här. 

För det här är ju, trots allt, det vi har kämpat för.

Nu är vi utbildade artister och vi kan göra vad vi vill. 

Det om något är konstigt.

Lycka till tjejer! 

Vi ses i sommar.