jordgubbslena

Du ringde till mig som vanligt och vi pratade som vanligt
Plötsligt bara brast barriären.
Jag saknar mina vänner så mycket nu.
Det har bara gått fyra veckor men fyra veckor har känts som en evighet.
Utan er

Jag kan inte öppna mig för någon.
Jag har alltid varit sådan
Pratar aldrig om mig, för ingen frågar
Ingen vill veta
Jag trodde inte att någon ens skulle bry sig om att jag var borta en dag, fast det gjorde dem...
Det känns bara så fruktansvärt konstigt att inte tillhöra er längre.
Jag trodde att jag var självständig, jag trodde att jag var hel.
Men nu vet jag, att ensam är jag liten.
Så liten.

Jag kan inte förstå hur jag ska klara mig utan er längre än såhär.
En månad räcker. Jag klarade testet. Jag behöver er nu.