jordgubbslena

Idag kom en livscoach till vår skola.
Jag tyckte det var väldigt intressant och han intalade mig att jag inte visste vem jag var.
Det är sant.
Jag blev jätterädd, det var så konstigt att han kunde se allt jag inte såg i mig själv.
Jag vet inte, men nu när jag kommit hem så känns allt så annorlunda.
Klart att jag vet vem jag är, det är ju bara det att jag höll igen när jag pratade med honom.
Det såg han, det var sant.

Men när jag tänker efter... så kan jag ändå tycka att jag vet vem jag är.
Jag står där jag står.
Jag säger saker som jag tänker på utan att fundera innan.
Jag har inget problem med att vara mig själv.
Mitt problem är bara att jag inte kan analysera vem jag är.
Jag kan inte säga: Jag är ...

Vem kan säga det egentligen?
Jag har ju inget problem heller, jag är ju inte bitchig eller aggressiv?
Mitt "problem" är att jag är sedd som söt och rolig.
Det kanske inte är helt fel när man tänker efter på vad jag skulle kunna uppfattas som.

Men hans knapptryckning fick mig att fundera, och det känns bra nu.
Det kan jag ärligt säga, hans små kommentarer fick mig att läka sår som jag rivit upp sedan jag var liten.
Det blev lättare för mig att acceptera mig själv som person.
Han hjälpte mig att hjälpa mig själv.