Personligt
Visst är det konstigt hur olika människor kan uppfatta en?
Jag vet att detta säkert är ett onödigt ämne att ta upp, för de som känner mig vet att jag tänker ganska mycket på sådant och antagligen så har vi redan haft den här diskussionen åtminstonde en gång.
Jag har under en tid inte brytt mig särskillt mycket, eller jag har försökt att inte bry mig. Jag har bildat ett skal, ett skal som står emot lika mycket som det inte släpper ut.
Med andra ord så har jag släppt ut mig själv fast ändå varit i en roll... Det är så svårt att förklara.
Problemet med mig är att jag analyserar allt för mycket, både mig själv och andra. Mest mig själv.
Jag har kommit fram till att jag endast är helt och hållet mig själv när jag känner mig trygg. Det kanske inte är så konstigt egentligen, för vem vill släppa fram sitt riktiga jag när man inte är säker på att personerna i omgivningen accepterar en.
Teaterläraren säger; Ni ska inte ta något personligt. Det gör man inte när man vet att alla kanske inte är på sitt bästa humör hela tiden och oftast finns det en anledning till varför folk beter sig som de gör. MEN, när man öppnar sig så totalt för omvärlden och visar sig själv så är det nästan OMÖJLIGT att inte ta en liiiten småtaskig kommentar eller ett ansiktsuttryck personligt.
Personligt...
Missförstå mig inte. Jag tror att även om man bildar sig ett skal så är skalet personligt. Jag menar... Man bildar sig inte ett prickigt skal om man inte är lite prickig inuti. Eller rutig, eller randig...
Igår fick jag reda på att jag har en glad och positiv aura runt mig. Det gör mig glad, för om det är så folk ser mig så måste det ju vara jag? Eller...
Jag vet att detta säkert är ett onödigt ämne att ta upp, för de som känner mig vet att jag tänker ganska mycket på sådant och antagligen så har vi redan haft den här diskussionen åtminstonde en gång.
Jag har under en tid inte brytt mig särskillt mycket, eller jag har försökt att inte bry mig. Jag har bildat ett skal, ett skal som står emot lika mycket som det inte släpper ut.
Med andra ord så har jag släppt ut mig själv fast ändå varit i en roll... Det är så svårt att förklara.
Problemet med mig är att jag analyserar allt för mycket, både mig själv och andra. Mest mig själv.
Jag har kommit fram till att jag endast är helt och hållet mig själv när jag känner mig trygg. Det kanske inte är så konstigt egentligen, för vem vill släppa fram sitt riktiga jag när man inte är säker på att personerna i omgivningen accepterar en.
Teaterläraren säger; Ni ska inte ta något personligt. Det gör man inte när man vet att alla kanske inte är på sitt bästa humör hela tiden och oftast finns det en anledning till varför folk beter sig som de gör. MEN, när man öppnar sig så totalt för omvärlden och visar sig själv så är det nästan OMÖJLIGT att inte ta en liiiten småtaskig kommentar eller ett ansiktsuttryck personligt.
Personligt...
Missförstå mig inte. Jag tror att även om man bildar sig ett skal så är skalet personligt. Jag menar... Man bildar sig inte ett prickigt skal om man inte är lite prickig inuti. Eller rutig, eller randig...
Igår fick jag reda på att jag har en glad och positiv aura runt mig. Det gör mig glad, för om det är så folk ser mig så måste det ju vara jag? Eller...
Var jag samma jag då?
