jordgubbslena

Varje skolfri morgon är det detsamma.
Jag vaknar och önskar att jag var ensam, att mamma sover liiiite längre och att dagen aldrig börjar på riktigt.
Jag kan inte riktigt förklara det.
Det har alltid varit såhär.
Ända sedan jag var liten har jag alltid vaknat tidigt och satt på TV:n och bara tänkt och filosoferat om livet.
Det är alltid samma känsla.
Ensamhet, jaa jag är själv och jag är så himla lycklig för det.
Jag kommer speciellt ihåg somrarna, då mamma och pappa satt i hamocken och läste tidningen och jag försökte springa så ljudlöst som möjligt över den steniga gången mot dasset. Självklart misslyckades jag oftast, men jag kan komma ihåg känslan av att ha lyckats smita, de få gånger jag lyckades. Friheten man känner då man har nått det daggiga gräset och solens värme som smeker ens hud är överväldigande och totalt obeskrivlig.

Varje gång mamma kommer in och ser att jag är vaken så frågar hon varför jag inte har gjort frukost ännu, eller varför jag inte gått upp ännu. "Jag vet inte", har jag alltid svarat, men jag vet.



Det gör nästan ont i bröstet då jag tänker på det, på allt, men det är inte av sorg, det är av lycka.