jordgubbslena

Du vet den där känslan att bara kunna göra vad du vill.
Att bara kunna skutta omkring om du har lust, eller springa efter någon som du tycker om.
Hänga med alla som går så fort.
Helt plötsligt är det borta...

Jag trodde inte att det skulle kännas så svårt.
Det är inte bara den fysiska smärtan som känns.
Det är psykiskt, ens självförtroende bara tinar bort i den minuten man mister en förmåga som förut var så självklart.
Det behöver inte vara allvarligt, det är det inte. Men skillnaden är märkbar.
Jag är liksom inte JAG längre, det känns som det i alla fall.

Men livet går vidare och imorgon ska jag till en sjukgymnast.
Jag ska LÄTT få snyggaste benen!