jordgubbslena

Förståelse är svårt att förklara. För mig är inte förståelse bara - Hej, schnygging... - Va? Jag fattar inte?...
Utan för mig handlar det om hur vida man förstår en annans persons tankgångar. Jag har tre vänner som absolut är mina bästa. Jag tror inte jag skulle kunna leva utan dem.
 Men det är väldigt stor skillnad på mina vänner. Två stycken är helt motsatta mig, det vill säga de tänker anorlunda. När någon av dem pratar om hur de känner eller om någonting som har hänt då säger den andra vännen nästan exakt samma sak som den första menade. Medan jag inte alls tänker som dem, jag kommer med tankar från ett annat perspektiv.
Min tredje bästa vän, däremot, tänker exakt som jag. Vi förstår varför vi gör vissa saker och varför vi reagerar på ett visst sätt. Skillnaden mellan den här vännen och mina andra två är att de tänker olika, men det hindrar mig inte från att vara vänner med dem.
Det finns folk som jag inte förstår mig på alls, när den personen säger någonting förstår jag inte om den menar allvar eller om den skojjar. Med andra ord, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Sådana personer får mig att tappa fattningen, jag vet inte hur jag ska bete mig runt den, och blir därför väldigt stel och osäker. Man kan ju inte gå ihop med alla, även om man skulle vilja det.

Hämnden är ljuv brukar man säga. Det är den, men inte ren. Det är som alkohol, det smakar gott för stunden men den förstör ens kropp. Lätt hämnd kan vara bra, man vill visa att man kommit över en person eller visar att jag kan visst!
Men hämnd i den mån då man straffar någon så pass mycket att den kommer må dåligt, det är då man har gått för långt. Det är då bakfyllan uppenbarar sig, eller skulden...
Hämnd kan altså vara bra, i en viss mängd.