Jag har tänkt. Ibland kanske man behöver byta bana. Jag har planerat mitt liv men det har aldrig slagit mig att någon kanske har planerat någonting annat för mig. Någon som vet mer om mig än jag vet om mig själv. Jag kanske bara ska lita på denna någon och följa vägen. Det känns som att jag kanske börjar bli redo och jag tillät mig själv att gilla tanken idag. Några sekunder - innan jag slog bort den. Men ändå... framsteg.
Konsekvenser. Jag klarar av att ta dem nu. Jag säger inte att jag vet allt i livet. Det gör jag inte. Jag säger bara att jag vet vad jag ger mig in på. Jag tänker innan jag agerar. Jag diskar, lagar mat och städar lägenheten innan jag ger mig ut. Jag planerar min resa. Jag planerar min dag. Ibland är jag spontan, men det är också planerat. Jag gör ingenting utan att tänka. Du måste lära dig att förstå det. Jag klarar mig. Du oroar dig i onödan. Och jag ringer när jag behöver din hjälp. Du är den första. Jag lovar. Men ibland måste jag klara saker på egen hand också. Ta konsekvenserna av mitt eget handlande. Jag kommer inte alltid ha dig. Jag måste lära mig att klara mig själv och du måste lära dig att låta mig göra det.
Jag vet att det är jobbigt. Det är lika jobbigt för mig. Vi tar det långsamt. Men det är ett steg som måste tas. Annars kommer vi aldrig att bli vuxna.
Nu har jag städat hela lägenheten. Det är andra veckan i rad som jag har fått göra det. Det är andra helgen i rad som jag har fått diska din disk för veckan. Jag förstår inte hur du kan vara så egoistisk. Jag förstår inte hur du kan använda mina saker utan att tvätta av dem efteråt. Du använder säkert min duschsvamp också, det skulle inte förvåna mig. Du tror att du är bättre än jag och jag säger inte ens emot. Men det är faktiskt inte du som är problemet. Det är jag. Som inte vågar. Stå upp för mig själv.
Idag stannade jag hemma från skolan, jag kände att en förkylning när som hellst kunde bryta ut och enda sättet att förhinda det var med mer sömn samt citron och honung. Faktiskt så stämde det... Nu mår jag sjukt mycket bättre (höhö sjukt) och jag har även haft tid till att tänka. Jag har tänkt på alla som jag saknar, det är galet hur jag i mina stressiga veckor knappt hinner tänka på dem. Det är som att min hjärnkapacitet inte klarar av alla tankarna, och tur är väl det. För idag när jag hade tid att tänka så märkte jag hur otroligt ont det gör... utan dem
you don't know what you got, til you missing it a lot.
Jag var så sjukt osäker då. Det är jag fortfarande, men jag förstår nog mer. Jag gjorde så fina saker, jag lät hjärtat hoppa volter. Nu håller jag det i schack, det är viktigt att göra det, har jag lärt mig, för annars går man under. Kontroll. Jag är faktiskt väldigt kontrollerad av mig. Jag vill veta att jag kommer att få tillbaka det jag satsar innan jag slänger ut det på bordet. Men det finns aldrig några garantier och därför satsar jag aldrig. Jag skulle aldrig göra en all-in, det är allt för riskabelt och utlämnande.
Ändå tvingar jag mig själv att tänka på honom. Jag tvingar mig själv att uppleva gamla minnen och tänka: Varför gjorde jag ingenting... Och får svaret: Jag var så sjukt osäker då.
Det är kanske aningen dumt. Men varje gång jag kommer till göteborg så räknar jag dagarna tills jag får åka hem igen. Det handlar inte om att jag inte trivs på skolan. Jag älskar min skola, älskar alla lektioner, älskar pressen. Det är bara det att jag saknar mina vänner och min familj. Det gjorde otroligt ont idag när Eleonor åkte tillbaka till Norrköping igen. Vi satt uppe till ganska sent på natten och bara pratade, jag kände hur mina armar och hela kroppen somnade men jag tvingade hjärnan att vara vaken, jag ville bara behålla ögonblicket. Behålla värmen. Behålla det som gör mig till mig!
Oklahoma. Jag försökte verkligen nå fram idag. Men det var som att hjärnan bara inte ville släppa taget. Jag kunde inte förmedla låten, det var för mycket i skallen helt enkelt. Tro på dig själv, sade hon. Hur enkelt är det att börja tro på sig själv när alla hela tiden säger att man inte gör det!?! "Du måste börja tro på det du gör!" Det är inte så himla enkelt. Och jag skäms hela tiden, jag skäms för vilka låtar jag vill sjunga, jag skäms för att välja en låt som är för svår, jag skäms för att välja någonting jag tycker om. För alltid är det någon som kan göra det bättre. Egentligen behöver jag nog bara sova ut i helgen. Och det är det jag ska göra, nästa vecka blir nog bättre...
Jag har varit sjuk nu ett tag och märkte i min feberyra att jag har vuxit upp. Jag menar nu har jag inte mamma till hands längre. Jag måste koka mitt eget te och laga mat även fast jag inte är hungrig bara för att jag vet att man måste äta även fast man inte känner för det. Jag måste tvätta även fast jag har feber och jag gör jättedumma mistag som att tvätta en stickad tröja i 95 grader. För första gången i mitt liv bor jag inte längre hemma. Och jag kommer aldrig att göra det igen heller. Det kommer inte vara på samma sätt i alla fall, och det gör ganska ont. Fast det är ju en del av livet... att växa upp.
I mitt rum I min kyrka I en tom teatersal Vid pianot Anteckningsblock och penna i handen Öppet fönster och blommor på väggen Änglar som pussar varandra Toner som ekar
Där kan jag känna mig trygg Andas Ja, andas ut och nu kan jag känna.
Det är så enkelt att fångas i filmens värld. Så fort man sett en film tar man en till. För man orkar inte tänka på ens eget liv och på konsekvenser av andras och ens egna handlande.
Det gör fortfarande ont. Det skiftar. Och jag känner mig lurad Lurad och trött
Bara för att han sade att han läste min blogg nov-dec 2008 så var ju jag också tvungen att göra det nu. Jag märkte att jag var lycklig. En sjukt glad och sprallig tjej. Gumman... Var blev hon av? Jag skulle vilja umgås lite med henne, bara en dag. Hänga med mitt yngre jag. Fatta vad coolt det skulle vara. Jag tror att jag skulle gilla henne, liten, oskyldig, ganska ovetande om vad som komma skall. Fy vad mycket som kan hända på bara två år!
Jag tänker på äkta kärlek. Kärlek som bara upplevs i böcker och film. Kärlek där ett "för evigt" verkligen betyder för evigt. Där människan är oföränderlig och blind. De gör allt för dem de älskar. Riskerar livet. Hoppar från stup, skriver musik, dikter. Omfamnar alla känslor och välkomnar dem.
"Det brinner i min kropp när du vidrör mig och med en kyss vet jag att jag älskar"
