jordgubbslena

Allt började med att jag och Ida gick till simhallen.
I kassan gav de oss röda nyckelarmand, "första dörren till höger" sade de.
På dörren stod det flickor. Lite längre fram i gången fanns det ännu en ingång med texten "damer". De måste ha sagt fel, tänkte vi och gick in i damernas omklädningsrum.
Vi hade fel. För våra nycklar ville inte funge där, så vi fick gå in i "flickornas omklädningsrum" som var mycket mindre och sunkigare.
Jaja, tänkte vi, vi ska ju ändå bara bada.

I ingenmanslandet mellan "damernas" och "flickornas" fanns det en iskall bassäng och en varm bubbelpool som vi gladeligen såg fram emot att använda.
Vi började med den kalla och när jag hoppade i skrek jag till eftersom det var så sjuuukt kallt i bassängen.
Vi pratade ett tag medan kropparna vande sig vid kylan och skulle precis gå upp då en kvinna i 50-årsåldern bryskt sade: "Skrik inte, detta är ingen barnavdelning!" Varpå hon gick in i en av bastuarna.
Oj, tänkte vi, hon hade nog bara en dålig dag.
När vi sedan satte oss vid bubbelpoolen som rengjordes väntade nästa utskällning från en annan kvinna.
Det var nämligen så att Ida (efter att ha sett andra meldelålders kvinnor) doppade tårna i poolen och detta är STRÄNGT FÖRBJUDET eftersom den MÅSTE rengöras.
Det som förvånade både mig och Ida var dock att kvinnan som sade åt oss inte sade någonting alls till de andra kvinnorna runt poolen. Utan bara till OSS!

Varför tror äldre människor ständigt att de kan läxa upp andra människor bara för att de är lite äldre?
Jag och Ida ser båda två ut att vara mycket yngre än vad vi är.
Men om vi hade sett äldre ut så tror jag inte alls att de skulle våga sig på att läxa upp oss på samma sätt som de gjorde i lördags.
Har jag fel?

Då måste man försöka vara cool...

Det är roligt när man möter människor som bara inte kan förstå att man kan utbilda sig till artist.
Inte till musiklärare.
"Men du kan ju ha artisteriet som en hobby..."
Jo fast jag skulle inte gå en utbildning på tre år för att jobba med amatörteater på fritiden sen.
Jag är 20 år och jag har inte kommit till en punkt i livet då jag vill skaffa barn eller stadga mig.
För mig är det inga problem med att resa runt eller att jobba på ica.
Jag vill inte bli rik. Det är inte mitt mål i livet.
Mitt nuvarande mål är att bara kunna göra det jag brinner för.
Jag kanske är för stolt. Jag kanske borde vara med i Idol bara för att få något slags status.
(Om det nu är status man får...)

Men för mig handlar det bara om passion. Att brinna.
Och jag bryr mig inte om att folk tycker att jag är naiv eller vanföreställande.
Jag tror på det här och det kommer jag att göra ett tag till.