Med feber, hosta och nästäppa, men jag körde gärnet.
Nu ska jag peppa inför studentveckan och efter det är blir det sista sökningen för i år, nämligen Balettakademien i Göteborg.
Men innan dess. Partaaaaaaa!!!

Det känns som att en dörr har öppnats.
Ett fönster har blivit putsat och en mur har rasat.
Så känns det.
Äntligen

Ibland hatar jag mig själv för att jag gråter. Så himla barnsligt, så himla okontrollerat.
Jag kan inte rå för det. Det är sådan jag är.
Blödig.
Jag har ärft det från min mamma, eller så är det för att jag är ensambarn och alltid blev tröstad när jag grät.
Jag vet verkligen inte.

Ibland önskar jag att jag kunde hålla inne mina känslor, att jag kunde dölja. Det är ju vad resten av befolkningen gör. Döljer.

En annan skum grej med mig är att jag kan känna flera saker samtidigt. Jag kan vara jätteledsen och nästan deprimerad samtidigt som jag kan vara helt överlycklig. Så var det idag.

Jag vaknade kl halv fyra på morgonen med läppar lika svullna som om jag hade sprutat in botox i läpparna.
Nu har svullnaden gått ner lite som tur är.
Anledningen till detta är att jag under gårdagen blev extremt förkyld och när jag kom hem igårkväll bröt helvetet lös.
Näsan rinner, rinner, rinner OCH rinner.
Och till råga på allt,... det finns ingen nässpray hemma.
BUHU!

Men jag ska inte klaga. Igår var det vårbal och som man brukar säga. Det var tredje gången gillt.
Vårbalen har alltid varit lite halvkul, men i år var det top notch!
The Scank-gang busade lite bakom stängda dörrar (ni skulle aldrig kunna gissa, hoho!)
och så kändes allt lila!

<3!!!!

Jag låg i gräset.
Flöt in i gräset.
Och andades in sommaren.
Det är sommar nu, även om det bara är 15 grader varmt, det är sommar nu.
Och VI, vi slutar om två veckor.

Jag kan inte sova på nätterna för att jag tänker på kramringen. Jag försöker glömma. Jag försöker verkligen.
Men så fort det blir mörkt och himmelen inte ler mot mig längre så slocknar hjärtat. Ögonen är borta.
Det är bara svart. Mörkt.

Men livet går ju vidare. Det ska faktiskt bli skönt med sommarlov tids nog.

Jag kan inte förklara det jag känner just nu.
Jag har känt såhär hela veckan.
Jag är glad för att sommaren är här men samtidigt fasar jag inför den dagen som kommer att avgöra slutet på min tid på kristinaskolan och gymnasiet.
Snart kommer jag inte kunna gå till ett övningsrum när jag bara behöver få sjunga och spela.
Snart kommer jag inte kunna gå in i datasalen och titta på alla som spelar warcraft eller cs.
Snart kommer jag inte kunna få gå in i elevrummet och bara kunna sitta och betrakta på alla glada människor.
Jag kommer inte kunna få se alla utvecklas.
Jag kommer inte kunna få gå på lunchkonserter, kommer inte kunna få vara galen "cat woman".

Det känns som att jag kan vara mig själv på skolan.
Jag kommer att sakna alla så himla mycket.
De här tre åren har verkligen gjort mig till den jag är och det är människorna som hjälpt mig att känna mig trygg i den jag blivit. Det känns som att någonting dör lite i mig när jag tänker på kramringen.
Ändå kan jag inte sluta tänka på den.
För den närmar sig, för var dag som går...
Nu är det bara tre veckor kvar.
Tre veckor av tre år.
Och åren har gått snabbt. Jag kan inte fatta det...

Nu är jag redo för studentveckan!

Parry Gripp – Cat Flushing A Toilet
Nya humorn på spotify. Jag dör. Den där Parry Gripp gör sjukt meningslösa låtar och jag bara älskart!

I alla fall, provet idag gick bra. Jag hade inte pluggat så mycket men det kändes ganska enkelt ändå. Vg kanske... bra bra :)

Imorgon ska jag redovisa, på onsdag är det muko, på torsdag är dey Gemu-prov och på fredag är det Bamu prov och redovisning. Sen är helvetesveckan över! Tack och lov!

(Mmm.. kände att den passade bra in med tanke på helvete och grejer!)

Idag har jag pluggat lite, faktiskt.
Däremot har större delen av dagen bestått av låtskriveri.
Jag hittade en gammal text som jag skrev en natt då jag hade svårt att sova.
När jag läste texten kom jag exakt ihåg hur det kändes och melodin bara dök upp i mitt huvud.
Nu är jag lite halvhes, eftersom det var så fruktansvärt roligt att sjunga så slutade jag inte när jag började känna mig trött.
Nu får vi bara hoppas att någonting av plugget har fastnat i huvudet för imorgon är det PROV nr ett för den här veckan.

Kan inte koncentrera mig
Jag försöker plugga
Försöker göra någonting men det står verkligen bara still i min hjärna
Eller.... det står inte still egentligen
Det är bara det att allt jag VILL tänka på, BEHÖVER tänka på känns så fruktansvärt långt bort
Det enda jag tänker på är... och slutet på gymnasiet

Det är ju bara mindre än fyra veckor kvar av gymnasiet nu
Det känns så himla onödigt att göra de här tre proven som vi har nästa vecka.
Det känns bara segt att gå på lektionerna, man orkar inte riktigt slutspurta för det känns bara onödigt (även om det kanske inte är det).

BLÄ!

Jag och mamma mötte en granne (som dessutom är en gammal vän till familjen) när vi gick hem från kyrkan idag.
Hon började samtalet med:
Hon: Åh, vilken fin granne ni har fått i lägenheten bredvid.
Mamma: Jaha? Jag har inte träffat honom, hur ser han ut?
Hon: Tjaa.., han är svensk i alla fall. Så det är ju bra.
Mamma: Jaha, och vad är det för fel på oss invandrare?
Hon: Vadå vi? Du är ju Europé
Mamma: Ja, men jag är ju också utlänning
Hon: Ne, men det förstår du ju själv. Man vill ju inte ha en svart i huset
Mamma: Nehe? Och vad är det för fel på svarta?
Hon: Men det förstår du ju... de är ju brotslingar
Mamma: Vad säger du?! Så du menar att svenskar inte kan begå brott?
Hon: Joo.. men
Mamma: Jaja, nu orkar jag inte prata mer med dig. Hejdå

Jag bara stod och skrattade av chocken. Jag kunde inte tro mina öron. Hur kan hon, som gav mig godis när jag var liten, kunna vara så trångsynt? Fy vad läskigt, jag trodde knappt att sådana människor fanns. Ush.

Så har jag kollat igenom min blogg genom åren.
Ibland kan man undra vad jag tänker med egentligen och ibland kan jag förvåna mig själv med att vara sjukt smart (var tog den inteligensen vägen egentligen?)
Här är i alla fall några inlägg som jag fastnade för:
Mjölken
Lars Winnerbäck
Pulkabacken
Jehovas
Livet


Ojoj, det finns säkert flera hundra fler inlägg som jag skulle vilja visa upp men dessa får räcka!
Om någon vill kolla...

Jag har en megafin studentklänning på lager!
Om fyra veckor tar vi studenten, vilket betyder att det bara är tre veckor kvar till mösspåtagningen och studentveckan!
Det är ganska sjukt.
Snart är det över, det ljuva livet.
Ush.. jag vill inte tänka mer på det nu. Nu ska jag bara FETTA!

Tänk om det bara finns en viss mängd lycka i världen.
Det betyder i så fall att så fort någon blir lyckligare så blir någon annan olycklig.
Det låter ganska rimligt egentligen.
För om man vill bli lycklig så måste man sätta sitt eget behov i första hand och när man gör det finns det alltid någon som blir ledsen. Olycklig.
Alltså skulle man kunna säga att man tar lite av någon annans lycka för att själv bli lycklig.

Jag läser en bok nu, 19 minuter av Jodi Picoult, där en man i början menar att man kan räkna ut lycka.
Han menar att det är enkel division mellan förväntningar och verkligheten.
Om man inte förväntar sig något då?
Eller om det är någon annan som berövar ens lycka?

Imorgon är det slut.
Det är bara över och jag kan inte förstå var all tid har tagit vägen.
I mitten av veckan önskade man lite att det skulle vara över...
Nu önskar man att man hade en vecka till.
Det är ju NU det går på räls, det har satt sig i både kroppen sinnet och i rösten.
Allt går bra nu, kan det inte bara fortsätta då?

Nej, men det är lika bra att göra det bästa av situationen.
De sista två föreställningarna kommer att bli de bästa. Så det så!

Det bästa med musikalveckan är att få spela musikal HELATIDEN!
Det näst bästa är att man får sovmorgon varannan dag.
Inatt sov jag tio timmar. (jag är en sådan som räknar hur många timmar jag sover... av någon skum anledning)
Nu ska jag snart ge mig ut i solen med några vänner för att ha en Brunch-picknick.
THIS IS (MY) LIFE!!!
(det ser ut som att jag har kort hår på denna bilden... skulle det passa?)

Jag hatar när mitt här är såhär stort!
Visst, jag är glad över mina gener... jag har väldigt lätt för att få lockigt hår och jag behöver ingen spray eller locktång för att få lite självfall om jag vill men jag orkar verkligen inte med det när det är såhär stort!
Det går knappt att borsta igenom.. och ännu mindre att kamma.

Jag satt precis och tänkte på öden och människors känslor.
Kan det vara så att man från första sekunden man träffar en person kan känna ett speciellt band till den? Att man vet att; det här är personen jag vill dela mitt liv med, eller åtminstone känna ett behov av att lära känna denne.
Det tror jag absolut finns. (Jag har till och med kännt så för vissa vänner jag har.)
Det som är knepigt är dock att den andra personen ska känna likadant och dessutom måste tiden vara den rätta.
Kanske är en eller båda parterna redan i ett förhållande. Är det verkligen ödet då?

Jag tror på ödet och jag tror på kärlek vid första ögonkastet. (kanske inte att det kommer att inträffa för mig, men jag tror absolut att andra har eller kommer att vara med om det)
Jag känner till två par som har varit med om detta. De var båda unga när de fann varandra, och då tänker jag: Är man mottagligare för sådant när man är yngre? När man inte är lika erfaren... När inte förnuftet sätter käppar i hjulet för en.
Kanske. I sådana fall säger jag GO FOR IT NOW!
Carrie Underwood – We're Young And Beautiful

Idag har vi premiär!
Idag gäller det!
Fredagens genrep gick inte riktigt som jag ville...
Eller, det var ju inget som gick dåligt men det var inte heller superasmegabra.
Idag ska det bli det!
Idag rockar vi järnet.

För den som kanske har missat det så sätter alla esteter på De Geergymnasiet upp Fame på Östgötateatern i Norrköping.
Kom och Titta!

Och ja jusste.....
Mitt hår ser ut som ett fågelbo, min Karaktär Ms Bell har sånt hår.
Just look.