jordgubbslena

Mitt gamla jag skulle hata mig
Mitt framtida jag kommer att sympatisera med mig
Trösta mig
Det känns bättre att låta den äldre trösta mig
Hon vet mycket mer om livet
Jag vet att hon kommer att finnas snart
Jag måste bara gå igenom nuet för att komma dit


Han var så snäll, jag hade sådan tur.
Jag tycker synd om honom för att han brydde sig
Och jag märker hur lik jag börjar bli min mamma
Jag tycker om det, för hon har självrespekt
En styrka som jag också har börjat utveckla

Jag har haft världens konstigaste utgång!
Det började med att jag och Klara inte hittade en spårvagn som gick rätt så vi fick gå en ganska lång bit i den isande kylan för att komma till rätt hållplats.
När vi tillslut hade hittat till rätt hus så var det dags att dra och vi fick försöka hitta till rätt klubb.
Tillslut kom vi fram och där så öppnade jag mig för en kille jag knappt kände, han ville kyssa mig men jag är så himla svår. Jag tyckte synd om honom.
På vägen hem kom det fram en tjej på spårvagnen som inte alls såg så gammal ut och ville ha värsta psykolog-deeptalk med mig. Hon sade typ att jag fick maila henne om jag kände att jag ville prata om mig själv.
Hon var fin  tyckte jag, men lite creapy...
Nu är jag hemma, ganska tom i skallen och vet att jag kommer att sova djupt om bara några minuter.
Tack och hej

Förresten så var det en sjukt hetsig kille i kön till garderoben som muckade gräl med både mig och klara.
Jag stod mest och skrattade och försökte lugna ner honom, men han var ohejdbar. Jag visste inte ens att det fanns sådana på riktigt XD

När jag gick av spårvagnen på väg hem idag så stod det en man väldigt nära mig vid dörrarna där man stiger av.
Jag tänkte genast att nu går jag extra snabbt så att han inte följer efter mig hem.
Men han gick i samma tempo som jag så jag tog in på ICA.
Om han följer efter mig in här så vet han åtminstone inte var jag bor, tänkte jag.
Han följde efter mig in och jag gick fram och tillbaka mellan alla hyllor och plockade varor som jag faktiskt behövde (man ska inte vara dum, lika bra att slå två flugor i en smäll, tänkte jag)
När jag trodde att jag hade skakat av mig honom så ställde jag mig i kön...
OCH VEM TROR NI INTE STÄLLDE SIG ALDELES BAKOM MIG?
Jo... han!
Så när jag hade betalat såg jag mig chans, jag plockade snabbt ihop mina varor och gick det snabbaste jag kunde!
Nee.. man ska inte vara dum.
Man ska inte vara dum.

Survivor – Eye Of The Tiger

Mitt första album ska nog heta; Nu vet ni vem jag är.
För det är så det är...
Jag har ganska svårt att prata om vem jag är, men i musiken är jag helt och hållet mig själv.
Aldeles naken.

Igår skulle jag ha suttit hemma och ätit glass framför TV:n.
När Klara SMS:ade var jag sjukt tveksam. Hon fattade, tydligen säger jag "Nej" ganska ofta nu för tiden.
Det gick några minuter och jag började tänka: Fy vad tråkig jag är! När blev jag såhär?
Så jag ringde Klara, sminkade mig supersnabbt, struntade i disken och begav mig ut.
Jag tror nog aldrig att jag har haft såhär kul ute som jag hade nu.
Vi träffade massor med nytt folk och jag bara kände hur avslappnad jag kände mig.
- Hej, Lena heter jag!... Trevligt, var kommer du ifrån?...
Det var en kille som var helt på oss, som ville bjuda på drinkar och ha pussar i gengäld. Det fick han inte.
Sen träffade vi Staffan Stalledräng och Klas Klättermus. Klas ljög hela tiden och kallade Klaras mössa för kondom.
Efter mycket ståhej kom vi hem till slut och pratade tills morgonen.
Det är verkligen som de säger, de bästa partykvällarna är när man verkligen inte är på humör!
Fast nu kom tröttheten och jag ska vara i skolan om en och en halv timme...

Jag stannade kvar i skolan och sjöng tills klockan halv åtta.
Det går inte att förklara vad musiken kan göra med mig, med hela min själ.
Min röst förbryllar mig nu för tiden, tekniken jag lär mig gör att jag kan göra saker jag inte förstått innan.
Fångas av känslan, kraften. Lyckan.
Jag drömde att jag hoppade fallskärm. Jag tror jag är över det värsta i krisen.
Åh det är bara så underbart att ha tid att sjunga.
Detta ska jag försöka göra varje fredag, för mitt hjärta behöver det!
Kräver det, och förtjänar det!

När jag gör motsatsen till vad jag vill
Jag fattar ärligt talat inte varför
Så himla efterblivet...
Jag fattar inte varför det ska vara så himla svårt att visa
Jo... jag fattar,
jag skäms

Jag drömmer om svarta katter
Känslor och impulser som inte går att styra
Som jag stoppar
Stoppar allt bara för att jag vill övertyga mig själv om att det är Jag som har kontrollen
Men vem är det som vinner på det egentligen?

Köp aldrig juice från hemköp!
För den är jätteäcklig!

lalalala la Dagens tips!

Jag tror jag genomgår en kris just nu, för jag kan allvarligt talat inte känna igen mig själv.
Ibland är jag aldeles överlycklig och vill typ hoppa runt och skratta och krama en alla jag ser,  och bara någon sekund efter detta kan jag få en klump i halsen och kan känna att jag kan börja gråta vilken sekund som hellst.

Det är verkligen helt galet.
Men jag gick in på nätet och hittade en sida som beskriver just detta...

"En utvecklingskris handlar om de reaktioner som kan uppstå som en följd av att vi befinner oss mitt i en av de övergångar som vår utveckling som människor för med sig. Det kan till exempel  handla om att bli tonåring, att flytta hemifrån  ( och omvänt: att barnen blir vuxna och flyger ut boet) , att bli äldre och pensioneras. Det är en del av det naturliga livet och ändå kan det kännas som att marken skakar under fötterna. Det är som att vara i en ny och okänd terräng och inte känna igen varken sig själv eller omgivningen. Ibland kan det bäst beskrivas som en identitetskris:  vem är jag nu, i den här nya situationen?"

Så... hur tar man sig igenom den? Det stod inte.

Det sjuka är att jag hatar snön på morgonen, däremot på kvällen älskar jag att det snöar.
Det kanske är för att jag inte är stressad.. troligtvis.
På jullovet ska vi åka pulka, hoppas det har kommit någon snö i Norrpan då!

Köttfärssås är fortfarande gott BTW!

Jag är så fruktansvärt glad!
Igårkväll ringde det på dörren och när jag öppnade stod där en massa vänner som sjöng "Ja må hon leva" i stämmor. Jag blev så fruktansvärt chockad och lycklig! - Jag hade verkligen inte misstänkt någonting...
Inte ens när mamma hade tänt en massa ljus och lagat en massa kyckling och pasta. Inte ens när hon och Eleonor viskat hemligheter i vardagsrummet, eller när hon frågat var man får tag på fribiljetter till Hugos!

Jag kan bara inte fatta det...
Det var så himla underbart, vi skrattade, sjöng, spelade på mitt asfalska piano, spelade pictionary, och pratade både gamla minnen och nya upplevelser!

Min min mamma sade att hon gjorde det för att jag skulle förstå att mina vänner fortfarande finns kvar i Norrköping även om jag har flyttat och att man alltid kan hålla kontakten. och hon har rätt...
Tack!

Kunna vara kvar.
Jag har för lite tid.

Idag var jag på kristina igen.
Jag och Melanie stannade kvar tills vi inte fick vara kvar mer... Vi sade att vi skulle gå men stod kvar och pratade precis som vi alltid gjorde på vardagarna när vi faktiskt gick på skolan.
Allt var verkligen som förr. pianot var likadant, rummet, spegeln. Fötterna högst upp på väggen.
Lukten. De hade möblerat om i Elevrummet.. som vanligt.
Vi promenerade hem tillsammans och sjöng och gjorde halvfalska stämmor och skrattade...
Precis som vanligt

Nu kommer jag ihåg.
Det var ett spel.
Jag kommer ihåg att jag alltid vann.

Jag är ingen morgonmänniska.
Vill hellst inte prata alls...

När jag var liten försökte jag ligga kvar i sängen så länge som möjligt, till slut var jag tvungen att pallra mig upp för att antingen gå på toaletten eller äta någonting. Då försökte jag smyyyga så att de vuxna som var vakna inte märkte mig.
Ibland lyckades jag. Oftast inte.

Jag har varit på Kristina idag. Övade i två timmar.
Såg ut genom fönstret.... var jag inte högre upp förra året?
Var verkligen rummet såhär litet?
Det är som att jag har växt ur skolan...
Men jag älskar den, älskar lukten.
Älskar minnena, älskar ljuden av trummor och bas på våningen över.
Älskar att sjunga i korridorerna.
Men den är inte del av min vardag längre..