Det är verkligen upp och ner.
Jag har mått så bra den här veckan.
Jag har fått en sjukt rolig roll i collage!
Har fått jobb och gjort en riktigt bra sångredovisning.
Han har hört av sig med orden: "jag saknar dig, tror jag, och jag vill veta om det stämmer." Och jag skrattade!
Vi har allihopa skrattat åt honom.
Men så ville ändå mitt undermedvetna klicka in på hans Facebook och se att hans sydafrikan är lika fascinerad av honom som förut. Och han har tipsat henne om samma video som han en gång tipsat mig om. Och hon tycker att han är så smart, vilket jag också trodde att han var.
Han verkade så kreativ, fast det är ju inte så värst kreativt att skapa exakt samma kärleksrelation en gång till. Men det vet ju inte hon.
Och så plötsligt rämnar marken under mig igen och jag vill bara lägga mig i sängen, under täcket. Under 50 000 täcken. Och ha 50 000 täckens tyngd över mig.
Godnatt
Jag sprang till spårvagnen med min rullresväska bakom mig.
Jag måste ju hinna med bussen till Norrköping.
Olyckligtvis så slirar väskans hjul i spårvagnsspåren och väskan trillar omkull.
Den måste ha kommit emot en kvinna som går precis bredvid för när jag vänder mig om så står hon surt och stirrar på mig, i vilket hon argt utbrister;
- va faaaaan!
Min första tanke var, hon måste ju ha toretts syndrom eller nåt. Men sen tänkte jag efter, hon kan ju faktiskt bara ha haft en dålig dag och hon måste ha undgått det fina vädret!
Hoppas att hon lägger märke till solen snart. För hennes skull...
Ut i vimlet av folk. På en tjej går det minst fem killar.
Rummet är överbefolkat.
En vill veta vad jag heter
En annan bryr sig inte det minsta.
Han vill mest prata om sig själv.
Den tredje vill inte prata alls.
Vad vill jag egentligen?
Till vardags skulle de inte ens känna igen mig.
