jordgubbslena

Jag säger som Rafael från Hissingen...
"Vem FAN är han?"...
En man från Hells Angels som varit med om mycket kan inte se en tjej gråta.

- Jag kan ringa och skälla ut honom!
- Haha, nej nej.. det behövs verkligen inte
- Jag skojar inte... Jag ringer!
Jag ser att du är en fin tjej, du ska inte gråta.
Vem fan är HAN?

PAS har gjort att jag har börjat tvivla på mig själv.
För man söker liksom hela tiden bekräftelse på att man duger.
Och jag vet att jag är bra, eller.. jag vet att jag kommer att bli duktig.
Men istället börjar jag koncentrera mig på min själ, min person.
Duger JAG, eller är det bara det jag GÖR som räknas?
Är det någon som verkligen tycker om MIG eller är det bara bilden av mig de tycker om?
Visar jag mig själv? Är jag mig själv?
Jag orkar inte tänka längre...

faktiskt.

Det handlar om att tänka klart!
Försöka se ljus istället för mörker.
Jag brukar vara bra på det
Men just idag vaknade jag i mörker

fast det försvann aldeles nyss, JAG är ju BRA!
Jag trivs med mig själv.
Jag behöver inte slita mig isär för att passa in.
Då passar jag ju inte in egentligen, och det vet jag.
Jag har alltid vetat! Jag vet!
Så sluta kritisera dig själv
Du är underbar ändå

Och det är JAG som är ÖDET!

Jag vågar knappt säga det.
Men om det väl går vägen så är det sjukt mycket annat som raserar.
Jag kan inte.
Har inte råd
Men jag vill så otroligt mycket
Och det skulle kännas sjukt jobbigt att sumpa den chansen.
Tänk om den aldrig kommer igen liksom...

Inatt drömde jag att jag började på PAS fast jag fortfarande var första reserv.
Killen som är innan mig i kön hade valt Bjärnum men jag var fortfarande inte inne.
Det är det som är så galet.
Det är det som gör mig galen.
Jag håller på att börja tvivla på verkligheten.
Är jag förstareserv eller är allt ett missförstånd?
Tänk om jag inte alls var femtonde reserv från början?

Så går tankarna i mitt huvud och det blir inte bättre av att jag får höra en massa rykten hela tiden.
Folk gratulerar mig... fast det är ju inte ens säkert... ingenting är säkert.
Och jag håller som sagt på att bli galen.
Snälla, ring då!

Jag fullkomligen älskar att gunga.
Jag brukar stänga ögonen när gungan svishar framåt och låtsas att jag flyger.
Det pirrar i magen och jag andas in luftströmmen som tvingas mot mig.
Jag älskar det.

Om jag skulle få vilken superkraft som hellst så skulle det nog vara att kunna flyga.
Inte styrka, inte gummikvinna, inte osynlighet utan att flyga.

Hej, jag tänker för mycket...
Idag satt jag och mamma och snackade om döden.
Typ alla vi bryr oss om har dött
Så man börjar ju undra om det är vårat fel...
Vi kanske har något slags kraftfällt som gör att alla vi älskar råkar ut för sjukdomar.
Det är sånt dumt jag har tänkt på idag.
Som tur är så finns skype och fina vänner som bara vill flumma <3

Dricker saft som har tagit smak av någonting salt.
Det har stått i kylskåpet för tok för länge.
Det var någon som sade att man borde blanda direkt i glaset.
Men lyssnar jag? Nej.
Borde jag lyssna? Ja.
Jag försöker lyssna men det är alldeles för kryptiskt.

Så....... nu ska jag snart till mitt land. Fixi fixi.
Sen kommer klassen och vi ska grilla!

Jag älskar hennes röst! Vill vara hon typ...

Det känns som att en dörr har öppnats.
Ett fönster har blivit putsat och en mur har rasat.
Så känns det.
Äntligen

Ibland hatar jag mig själv för att jag gråter. Så himla barnsligt, så himla okontrollerat.
Jag kan inte rå för det. Det är sådan jag är.
Blödig.
Jag har ärft det från min mamma, eller så är det för att jag är ensambarn och alltid blev tröstad när jag grät.
Jag vet verkligen inte.

Ibland önskar jag att jag kunde hålla inne mina känslor, att jag kunde dölja. Det är ju vad resten av befolkningen gör. Döljer.

En annan skum grej med mig är att jag kan känna flera saker samtidigt. Jag kan vara jätteledsen och nästan deprimerad samtidigt som jag kan vara helt överlycklig. Så var det idag.

Jag låg i gräset.
Flöt in i gräset.
Och andades in sommaren.
Det är sommar nu, även om det bara är 15 grader varmt, det är sommar nu.
Och VI, vi slutar om två veckor.

Jag kan inte sova på nätterna för att jag tänker på kramringen. Jag försöker glömma. Jag försöker verkligen.
Men så fort det blir mörkt och himmelen inte ler mot mig längre så slocknar hjärtat. Ögonen är borta.
Det är bara svart. Mörkt.

Men livet går ju vidare. Det ska faktiskt bli skönt med sommarlov tids nog.

Jag kan inte förklara det jag känner just nu.
Jag har känt såhär hela veckan.
Jag är glad för att sommaren är här men samtidigt fasar jag inför den dagen som kommer att avgöra slutet på min tid på kristinaskolan och gymnasiet.
Snart kommer jag inte kunna gå till ett övningsrum när jag bara behöver få sjunga och spela.
Snart kommer jag inte kunna gå in i datasalen och titta på alla som spelar warcraft eller cs.
Snart kommer jag inte kunna få gå in i elevrummet och bara kunna sitta och betrakta på alla glada människor.
Jag kommer inte kunna få se alla utvecklas.
Jag kommer inte kunna få gå på lunchkonserter, kommer inte kunna få vara galen "cat woman".

Det känns som att jag kan vara mig själv på skolan.
Jag kommer att sakna alla så himla mycket.
De här tre åren har verkligen gjort mig till den jag är och det är människorna som hjälpt mig att känna mig trygg i den jag blivit. Det känns som att någonting dör lite i mig när jag tänker på kramringen.
Ändå kan jag inte sluta tänka på den.
För den närmar sig, för var dag som går...
Nu är det bara tre veckor kvar.
Tre veckor av tre år.
Och åren har gått snabbt. Jag kan inte fatta det...

Tänk om det bara finns en viss mängd lycka i världen.
Det betyder i så fall att så fort någon blir lyckligare så blir någon annan olycklig.
Det låter ganska rimligt egentligen.
För om man vill bli lycklig så måste man sätta sitt eget behov i första hand och när man gör det finns det alltid någon som blir ledsen. Olycklig.
Alltså skulle man kunna säga att man tar lite av någon annans lycka för att själv bli lycklig.

Jag läser en bok nu, 19 minuter av Jodi Picoult, där en man i början menar att man kan räkna ut lycka.
Han menar att det är enkel division mellan förväntningar och verkligheten.
Om man inte förväntar sig något då?
Eller om det är någon annan som berövar ens lycka?

Jag satt precis och tänkte på öden och människors känslor.
Kan det vara så att man från första sekunden man träffar en person kan känna ett speciellt band till den? Att man vet att; det här är personen jag vill dela mitt liv med, eller åtminstone känna ett behov av att lära känna denne.
Det tror jag absolut finns. (Jag har till och med kännt så för vissa vänner jag har.)
Det som är knepigt är dock att den andra personen ska känna likadant och dessutom måste tiden vara den rätta.
Kanske är en eller båda parterna redan i ett förhållande. Är det verkligen ödet då?

Jag tror på ödet och jag tror på kärlek vid första ögonkastet. (kanske inte att det kommer att inträffa för mig, men jag tror absolut att andra har eller kommer att vara med om det)
Jag känner till två par som har varit med om detta. De var båda unga när de fann varandra, och då tänker jag: Är man mottagligare för sådant när man är yngre? När man inte är lika erfaren... När inte förnuftet sätter käppar i hjulet för en.
Kanske. I sådana fall säger jag GO FOR IT NOW!
Carrie Underwood – We're Young And Beautiful