jordgubbslena

Jag kan inte beskriva det jag känner.
Det är en jättestor känsla.
En glad känsla.
Helt utan anledning.
Jag skrattar hela tiden.
Jag är ingen som skrattar åt TV-program men nu förtiden kan man höra mig GAPSKRATTA!
Jag kan tycka att mitt liv egentligen är ganska tråkigt, jag är ingen popstar och jag är inte världens vackaste, jag har ingen pojkvän och ingen på g. Jag är inte bäst på någonting, jag är egentligen ganska medelmåttig (VG i det mesta). Men jag skulle inte byta ut mitt liv mot något i världen.
Det känns som att jag är en sådan där frukt som tar lång tid på sig att växa men när den väl skördas så är den gigantiskt och man blir inte trött på den. Den är så god att det är den enda man kan leva på! Jag tänker fortsätta gro tills den dagen jag är redo att skördas. Den dagen jag VÄLJER att skördas.

 

Jag har ingen backup-plan med mitt liv, för jag har bara det här livet.
Och ja, jag tror på ödet. Jag tror att allt händer av en anledning.

 

Om exakt en vecka kommer jag sitta på ett vandrarhem i Umeå. Jag kommer inte att känna någon, men jag kommer att känna allt!