Och plötsligt var mitt egna minne värt mer
Jag åkte igenom en jättelång tunnel.
Den påminde bara om vägen till Köpenhamn, när du skulle göra slut med mig.
Men så kom jag ihåg den där gången i Frankrike (tror jag det var) när vi bilade och vi åkte igenom en jättelång tunnel.
Pappa körde och mamma satt bredvid, vi hade rutan öppen och jag satt i baksätet. Jag kan ha varit runt fyra.
Lycklig
Ljuset i den tunneln var mer orange dock. Men det var samma känsla.
Det var varmt i bilen.
Jag minns mina tankar då, jag hade inga problem alls. Mamma hade köpt små gula träskor och hade i nyckelknippan.
Allt kommer att lösa sig.