jordgubbslena

 

Nu har det gått 10 år.

 

 

Ibland hittar man bara rätt

 Om ni har vägarna förbi hudiksvallhållet så borde ni åka förbi ingalunda.

Det är en gammal familjegård där familjen i fråga har gjort om den till en konstutställning. 

Keramik och tavlor och väggmålningar.

Helt underbart ställe, speciellt om man behöver inspiration i livet.

Åk dit...

 

Emilia ville också få sina naglar målade. 

Eller... det var mest jag som ville måla hennes naglar.

Hon har ju perfekta naglar.

 

Lagom långa, och liksom befästa ganska långt in på fingret så att ytan blir ännu större att jobba på. 

Hur man än gör hennes naglar så kommer det liksom att se bra ut. 

 

 

 

Annars då? Jo tack, det är bra.

Jag är lite nervös inför framtiden bara men jag tror att om man bara slappnar av så kommer det säkert att gå bra. 

Förhoppningsvis.

 

När jag vaknade imorse så hade mamma en polsk tjej hemma.
Hon ville få sina naglar målade och självklart ställde jag upp.

 

Kan man fortfarande göra det?

Jag trodde att det bara fanns förr i tiden.

Det där.

Att man gick sida vid sida tills man dog.

Tills man inte orkade mer.

Då dog man. Då dog den. Automatiskt.

Och sen var livet slut. 

 

Men dig ska jag vattna varje dag. 
Vårda. Le mot dig. Och kamma ditt hår.

Vi har ett långt liv tillsammans. 

Och vi ska bli lyckliga.

 

Medan jag satt i bilen full med flyttkartonger slog det mig plötsligt.
I radion ekade "don't you worry child", vi hade precis åkt förbi en avfart mot Aneby och solen lyste in genom fönstret. 

Det var som att jag varit hypnotiserad och nu knäppte någon i fingrarna.

 

Jag har åkt fram och tillbaka mellan Göteborg och Norrköping i tre år nu.
Jag har sett mina klasskamrater kämpa med att stå så länge som möjligt på ett ben i relevé och varje morgon har jag mött någon som gjort en siren på ng för att mjuka upp stämbanden.

Jag har vant mig vid att varje dag möta folk som känner samma passion som jag.

Och jag har vant mig vid att alltid kunna gå ner i källaren, till Chamli, för att prata om vad som hellst. 

Jag har liksom inte förstått att allt detta en dag skulle komma att ta slut. 

Att jag en dag skulle komma att stå på egna ben och att jag inte kommer att ha folk runt mig som pushar och uppmuntrar mig till att hela tiden ta min utveckling ett steg längre.

 

Vi bildade oss en liten grupp. 

Fem tjejer som från och till berättade hur vi tänkte och kände. 

Och nu, helt plötsligt, kommer vi inte att träffas varje dag. 

Vi kommer inte att känna av varandras sinnesstämning och det känns konstigt. 

Det är verkligen konstigt. 

 

Men jag hoppas att vi allihopa kan känna ett lugn i det här. 

För det här är ju, trots allt, det vi har kämpat för.

Nu är vi utbildade artister och vi kan göra vad vi vill. 

Det om något är konstigt.

Lycka till tjejer! 

Vi ses i sommar.

 

 

 

Nu har jag raderat alla mail vi någonsin har skickat till varandra.
Massor av pussar och bilder på oss när vi faktiskt tyckte om varandra.
Trots detta kändes det inte så jobbigt att slänga det. 
Det betyder liksom ingenting längre. Nu när han har haft samma sak med en annan.
Då spelar det liksom ingen roll.

 

Jag blir så ledsen när människor tar ut sin egna osäkerhet på andra.
Jag ser det hela tiden.
Någon som känner att den måste säga åt någon annan att hålla sig ifrån dennes partner

eller någon som måste tillrättavisa andra jämt och ständigt.

Jag tror att man ibland måste släppa på sin heder och acceptera att man inte alltid har rätt,

och att man kanske inte alltid är i position till att kunna uttrycka eller säga vissa saker. 

Ingen har den hela sanningen. 

Så är det faktiskt. 

För vi är alla bara människor.

 

Så om du blivit utsatt för någon kränkning på senare tid. 

Ta inte åt dig. 

Det handlar faktiskt oftast om den andra personens osäkerhet i ämnet.

 

Och var dig själv....

 

 

 Jag hade aldrig klarat det utan er :) <3

Sitter och tittar på det här och kan inte hålla mig för skratt.

Detta är verkligen HEELT sjuuuuukt!

Det borde till och med vara omöjligt. 

Ingrid michaelson, min ständiga vän.
Hon vet inte om det men hennes musik gör mig alltid lugn.

Jag hittar tillbaka till mig själv när jag lyssnar på henne.
För vi tänker liksom likadant. Klokt.
Den här låten är från den första skivan jag köpte av henne, i tvåan på gymnasiet. 

Den duger ännu..